Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

194

afhjälpa, flera af de spelandes misstag om rollens betydelse, om uttryckens mening, om uttalet af främmande ord, ovårdsamheten i spelet — allt saker, som ej bort öfverlefva första repetitionen, kvarstodo ännu oförändrade vid tredje representationen och komma möjligen ännu vidare att göra det! Men hvarifrån också den olyckliga idén att till chef för en nationalteaters estetiska fördelning utse en man, som väl i nära ett halft århundrade varit scenens yppersta sujett i den lägre komiken, och som troligen alltför länge blir saknad och oupphunnen i detta fack, men hvilken en långt framskriden ålder, frånvaron af alla klassiska studier, en fullkomligt ensidig scenisk utbildning och en intellektuell daning, tillhörig ett längesen rättvisligen förgånget tidehvarf, mer än snart sagdt hvilken annan man af rykte och talang gjorde härtill olämplig. — — Spelet skulle ha gifvits en mera tragisk hållning. — — Där saknades instruktion.” Äfven Aftonbladet klandrar återgifvandet. Habicht spelade prinsen illa. Hans passion för Emilia var för allvarlig, då den endast bör vara ett öfvergående svärmeri. I stället för att behandla grefvinnan Orsina (Emilie Högquist) med en artig likgiltighet var han ohöfligt afvisande. Hyckert ansågs ha varit lämpligare för rollen. Almlöf var ej nog smidig som Marinelli. Emilie Högquists röst var för späd och hennes ögon ej mäktiga af allt det förakt, som skall ljunga ur dem mot Marinelli, men för öfrigt var hon förträfflig. Charlotte Ficker var mycket täck som Emilia. Karolina Bock vann bifall som Claudia, och Svensson i Galottis roll samt Wennbom som Appiani fyllde rätt väl sina uppgifter.