62
sina elever både Niels Gade och Ole Bull. Bägge herrarna läto ännu en gång höra sig, då de 22 januari uppträdde mellan pjäserna. Wexschall hade varit gift med den unga skådespelerskan Anna Brenöe, den framstående tolkarinnan af Öhlenslägers nordiska hjältinnor. Efter ett åttaårigt, som det tycktes, lyckligt äktenskap kom deras skilsmässa som en blixt från en klar himmel, och hon gifte sig med sin motspelare, den berömde Peter Nielsen, hvars älskarinna hon så många gånger varit på scenen (se del V sid. 88). Måhända var det för att skingra sin bedröfvelse öfver denna tilldragelse som Wexschall företog sin konstresa till Sverige.
Såsom recett för de Kungliga teatrarnas pensionskassa gafs 30 januari en repris af ”Wallensteins död” med den förutvarande präktiga rollbesättningen (se del V sid. 169—174), med undantag af att Charlotte Erikson, som var den enda något svaga punkten, öfverlåtit Tekla åt Emilie Högquist, hvilken onekligen passade bättre för rollen.
Righinis opera ”Det befriade Jerusalem” (se del V sid. 119 f.) repriserades 10 februari ”efter en längre hvila än konstvännen skulle önskat” och gafs för fullt hus med samma rollbesättning som förut. Henriette Widerberg såsom Armida och Lindström i Tankreds parti hade båda en särdeles lycklig afton, i synnerhet den senare. Hans vackra, klangfulla röst och säkra sångkonst gjorde sig förträffligt gällande, och den undersköna duetten i första akten blef en triumf för de bägge artisterna. Sällström lär ha slarfvat, såsom det på senare tid ofta hände honom, och i synnerhet var hans vårdslöshet märkbar i sista
