dess manliga invånare äro på en fest hos en granne. Detta ger anledning till en mängd spännande scener i sista akten, hvarunder Hedvig stänger in röfvarna i en källare och nedskjuter Rudolf med hans egen bössa. Grefven och Julius jämte betjäningen återkomma i rättan tid, och Hedvig, som af sinnesrörelsen svimmat, återväckes till lifvet och till föreningen med sin älskade Julius. — Sara Torsslow lär ha varit förträfflig som Hedvig i synnerhet i de starkare delarna af rollen; likaså Almlöf, ehuru han klandrades för att alltför ofta använda ”de djupa brösttonerna, med hvilka ingen människa talar. Äfven om det gör effekt, är det dock en falsk effekt”. Äfven Hjortsberg och Collberg ansågos ha väsentligt bidragit till styckets framgång. Såsom efterpjäs gafs Boïeldieus lilla enaktsoperett ”Den nya egendomsherrn”, där Habicht hade sin tredje debutroll, och mellan pjäserna uppträdde hofkapellisten August Gürtler med ett adagio och rondo för valthorn.
Det är i ”Hedvig” den i teateranekdoterna så ofta omtalade betjäntrepliken förekommer: ”Herr grefve! hästarna stå sadlade”, som den vid ett mässfall inskickade olycklige rollinnehafvaren i sin förskräckelse trasslade ihop till ”sadlarna stå hästade! ... Nä’ ja’ mente städslarna ä’ adlade! ...”, hvarpå han gnodde ut.
Genom eldsvådan i Karlshamn omkring 20 mars, då stadshuset och den därmed sammanbyggda teatern nedbrann i grund, förlorade direktör Djurström hela sitt förråd af dekorationer och kostymer samt, hvad som värre var, hela sitt teaterbibliotek, hvilket delvis var oersättligt. Den föreställning, som 23
