därigenom utöfvat ett ofördelaktigt inflytande på hennes utförande i allmänhet. Hon anstränger sig hörbart för att framstå med kraft och glans i den högre oktaven, och ehuru hon visserligen därvid sätter an tonen rätt och säkert, förlorar hennes röst det innerligt ljufva och själfulla, hvarmed naturen begåfvat den, och som egentligen förlänat den dess berömmelse. Någonting skarpt och sträft, nästan skrikande vidlåder därför numera ofta en organ, för hvilken dessa fel fordom voro alldeles obekanta”. — Åtskilliga förändringar i dekorationer och kostymer voro vidtagna sedan operans första framträdande på vår scen, ehuru icke så omstörtande som i våra dagar. Den tiden bibehöll t. ex. Papageno ännu den häfdvunna fjäderbeklädnaden från topp till tå, hvilken föranleder Taminos replik: ”Jag tviflar på att du är en människa. Att döma af dina fjädrar skulle man kunna ta dig för en ...” ”Fågel kanske?” infaller Papageno. Vid 1917 års nyinscenering ikläddes Papageno skära trikåer till 2/3 af kroppsytan, och endast 1/3 bibehölls täckt af fjädrar. Visserligen är Monostatos ett något enfaldigt naturbarn, men hur i all rimlighets namn han numera kan taga den sköne trikåklädde herrn för den onde och rusa sin väg fylld af fasa är alldeles ofattligt och fullkomligt meningslöst, och ändå mera meningslöst, att en så klok karl som Tamino kan betvifla, att den halfnakne Papageno är en människa. Den tiden rörde Tamino fingrarna för att låtsas ur flöjten frambringa olika toner, när han hembar sitt ”lofoffer till de mäktige”. 1917 framlockade han dessa välljud med alldeles orörliga fingrar, förmodligen för att regissören
