Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

104

jag nu säger Er, att af verklig önskan för Er förkofran det gjort mig ondt att höra Er så kringhvärfd af sanslösa loftalare och däribland sådana, som borde bättre förstå och vilja än skada Er med att i egen yra uppdrifva Er ganska naturliga egenkänsla utöfver den punkt, som nyttig och gagnelig är; då jag i följd däraf besvär Er för scenens skull, hvars prydnad Ni en dag bör blifva, att äfven låna ett öra åt de sansade, som vilja Ert verkliga väl — så fruktar jag ej att af Er blifva omildt bedömd, och — blefve jag det äfven, så fruktar jag ej ändå; ty jag är öfvertygad, att hvad jag här sagt gillas af både heder och förstånd. — Detta angående Jungfrun af Orléans; nu tillbaka till Hamlet.

Jag skulle ansett ursäktligt, ja kanske billigt, att den starka förtjusningen yttrat sig här med den fart, som (Ni får förlåta mig det) jag, enligt min öfvertygelse, fann mindre ursäktlig och billig där. Edra scener i fjärde akten (ej fler, ursäkta äfven det) utförde Ni, i mitt tycke, så att, om Ni fortfar att stiga som Ni börjat, själfva afunden ej en gång skall i framtiden kunna förvägra Er namn af Stor Artist. Men — stanna ej. Tro Er alltid kunna blifva bättre, d. v. s. lita ej på dem, som säga Er: Ni är gudomlig! (som skådespelerska nämligen, för öfrigt vill jag gärna strax instämma däri). Lyd Er känsla, men odla Ert förstånd, så faller Ni ej i denna fällan, och betänk, att inga loford äro ensamma tillräckliga att göra en gryende talang beståndande, men denna senare däremot ensam tillräcklig att förvandla loford till sann ära.

Medan vi nu språka så här förtroligt och oss