Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

112

uppoffrande makan blifvit änka, och efter sorgeårets utgång dagen redan är utsatt för begynnelsen af en gladare framtid i föreningen med föremålet för hennes kärlek, kommer ett nytt slag, som störtar hela den sköna byggnaden i grus. Hon upptäcker nämligen en kärlek, som under hennes sista äktenskapsår upptändts mellan brudgummen och hennes dotter och afbild. Maries roll är alltigenom väl hållen uti denna oupphörliga strid af olika lidelser och de hårda pröfningar som genomgå densamma. Högquist, som utförde den, hade den tillfredsställelsen, att hela salongen ett par gånger under hennes spel genljöd af hörbara snyftningar. Aftonbladet säger, att hon vid flera tillfällen var verkligen hänförande, och att äfven de delar af rollen, som mest anlita de fysiska krafterna, fylldes med mindre svårighet än någonsin. Likväl var ansträngningen så stark och skådespelerskan så upprörd, att hon vid pjäsens slut, då ridån gått ned, afsvimmade, under det hon hyllades med publikens handklappningar.

Fru Eriksons recett 3 juni räckte ända till klockan tolf på natten. Men så var det heller icke småsaker, som publiken fick höra. För första gången gafs Kasimir Delavignes treaktstragedi på vers "Konung Edvards söner" i öfversättning af medicinalrådet Magnus af Pontin, där Charlotte Erikson på ett utmärkt sätt framställde drottning Elisabeth och Almlöf gjorde furor i Richard af Glocesters vederstyggliga roll. Hans maskering var ypperlig och han utförde flera scener förträffligt, i andra föll han likväl alltför mycket in i hvad Hamlet kallar "out-herods Herod". Charlotte Ficker och Fanny Westerdahl