Knappt hade spelåret 1837—1838 börjat, det sista under den Westerstrandska regimen, förrän en artikel, riktad mot Kungliga teatern och dess styrelse, 29 augusti syntes i Dagligt Allehanda, hvilken i skärpa ingalunda stod tillbaka för den i Göteborgs Dagblad två år förut. Den hade följande lydelse: "Teatern är under en stor del af året det allmännaste och nästan det enda offentliga nöje i hufvudstaden; dess inflytande på den estetiska och därigenom indirekt äfven på den moraliska odlingen är af erfarenheten både hos oss och i andra länder ådagalagd; det är således en viktig offentlig anstalt; dess tillstånd och administration förtjäna därför väl, äfven ur synpunkter som icke blott äro konstens, en allvarligare uppmärksamhet än som hittills blifvit densamma ägnad; och detta gäller så mycket mer vår Kungliga teater som denna är en i hufvudstaden monopoliserad inrättning, den själfva regeringsmakten tagit under sitt skydd med uteslutande af all enskild medtäflan. — Man hoppades under Westerstrands styrelse en förbättring i finansiellt och sedermera i estetiskt hänseende. Förhoppningarna blefvo likväl i båda dessa hänseenden snöpligt bedragna. Hur hushållade räkenskaps- och ekonomi-karlarna? Jo, på det sätt att teatern efter ett års förvaltning var ytterligare skuldsatt med öfver 17,000 rdr och bristen för det löpande året beräknad till lika mycket, så att den nya kameral-direktionen såg sig nödsakad att begära ett årligt anslag af 15,000 rdr såsom oundgängligt för teaterns bestånd, och att inrättningen var närmare än någonsin att göra bankrutt och upplösas. — Lagerbielke måste nu ånyo anlitas.
