Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

28

skulle hon låtit bli. Hon fick recidiv, hostade, måste ha ett kläde lindadt om halsen, och rösten var så svag, att den knappast hördes. Vilhelm Robach, som fått aktörskontrakt från 1 juli, sjöng Adolf och erinrade mycket om Sällström. Oaktadt det var abonnemangsdag, en ny pjäs gafs, och de kungliga bevistade spektaklet, var det knappast halft hus. Abonnemangerna, som fordom belöpte sig till 4 à 500 rdr, gingo nu icke upp till mer än 70 rdr. Så djupt hade allmänhetens intresse för teatern sjunkit!

Äfven Schillers tredje ungdomsdrama, femaktssorgespelet ”Fiesco”, uppfördes i en dålig öfversättning af aktören Svensson för första gången 16 november såsom recett för Nils Almlöf. Föreställningen, som gafs inför fullsatt salong i närvaro af drottningen och kronprinsparet, inleddes med den förträffliga uvertyren till ”Dido och Aeneas” af Josef Martin Kraus (se del I sid. 156). Recettagaren, hvilken utförde titelrollen, mottogs av publiken så som hans utmärkta talang förtjänade vid andra tillfällen, ty till Fiesco passade han icke. Första kvällen inropades han visserligen och hälsades med högljudda bifallsrop, men andra gången rörde sig icke en hand efter slutet, ehuru det äfven då var fullt hus, ty helt artistiskt blef ingen af hufvudrollerna återgifven. Fiesco, denne barnsligt fåfänge, liflige, glade, själfsvåldige yngling, som kastar sig från den ena ytterligheten till den andra låg icke alls för Almlöf, som var lugn, mogen, stark, bestämd, afmätt, d. v. s. allt hvad Fiesco icke är, säger Aftontidningen. Högquist som Leonora spelade som alltid med värma, ehuru hon ej ännu förmådde bära upp de stora rollerna.