inropades äfven Högquist. Utom sig af glädje öfver den vunna framgången lär hon hafva utropat: "O Gud, om jag nu finge dö!" — Kritiken var i allmänhet ganska välvillig mot henne. Man anmärker endast på hennes späda organ, som gärna ville bli skrik, då den ansträngdes. Dessutom kräfver Schillers hjältinna något imponerande, något storartadt energiskt i hållning och uppträdande, som Högquist saknade. Men underbart vacker var hon att skåda, och den stora allmänheten hade icke uttryck nog starka för sin beundran och sin hänryckning. Crusenstolpe kallar Johanna för hennes praktroll, och Westerstrand skref till dramats öfversättare Karl August Nicander, att hon "öfverträffat sig själf och njutit ett förgudande bifall". Nicander själf ägnade henne en entusiastisk lofsång, som infördes i den tryckta upplagan af pjäsen, och som slutar sålunda:
"Hell, jungfru! hell! gå framåt, skörda ära
med konstens vigda fana i din hand!
'Blif enkel, som du är!' ... Det är en lära,
som ljuder till dig från ett bättre land.
Blott den kan himlens oriflamma bära,
som löser sig ur stoftets tunga band.
Hell, jungfru! hell! flyg ut på segerns vingar!
Hör! folket jublar och trumpeten klingar!
Den då femtiofyraårige Erik Gustaf Geijer skref om hennes Johanna: "Det är i sanning en stor talang, och jag begriper ej, hur den till en sådan höjd kunnat utbildas hos oss. Att hon är ung och vacker är en förmån för rollen, men hennes egendomliga förtjänst är, att hon så riktigt och fullkomligt uppfattat denna.
6 — Svenska teatern VII.
