Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

82

Hennes minspel är öfverallt i öfverensstämmelse med allt hvad hon har att säga och uttrycker de finaste färgbrytningar både af känslor och tankar. Hon förstår sin roll, hon säger ej blott upp den som så många skådespelerskor, hvilka äro angelägnare om att göra sina behag gällande än skaldens och de af honom skapade personers. Gud låte ingen fåfänga fördärfva hennes verkligen utmärkta konstanlag. Hon är mycket, men hon kan och bör bli mera. Beröm för skönhet och ungdom må hon taga med på köpet, men något högre bör hon alltjämt eftersträfva." — Några af hennes beundrare förenade sig om att förära henne en ståtlig hjälm af silfver, och en af de ifrigaste, den gamle f. d. envoyén von Brinkman prisade i en längre dikt hennes framställning. Till hennes heder kunna vi säga, att triumferna gjorde henne hvarken inbilsk eller förmäten, tvärtom. Långt ifrån att kritiken väckte hennes harm eller sårade hennes fåfänga, kom den henne endast att ytterligare utarbeta rollen och väsentligen fördjupa den. Så t. ex. framhöll hon vid styckets repris i november 1837 än tydligare betydelsen af mötet med Lionel och den uppflammande kärleken till honom, hvarigenom de följande scenerna erhöllo en långt färgrikare skiftning och den tragiska skulden framträdde klarare.

Hvad öfriga rollinnehafvare beträffar, kan Wennbom aldrig tänkas hafva framställt en historiskt fullt antaglig Karl VII, och Svensson var en alltför långsam och maklig Talbot med entonig versbehandling. Frodelius, hvilken spelade Raimund, Johannas fästman, "denne raske yngling, som i byn ej har sin like", förstörde flera af hennes scener, såsom slutet af