fjärde akten, där han med sitt ständigt förskrämda och ängsliga utseende höll på att narra publiken till skratt. Vid femte representationen fick Sundberg försöka sig några aftnar såsom Lionel, hvilken de första gångerna spelades af Hyckert, men ingen af dem var vuxen uppgiften. Bättre var Dahlqvist som Filip af Burgund. Almlöf som Dunois gillas visserligen af Aftonbladet, men var alldeles för torr och kärf i rollen, och han prosaiserade versen. Alexandrinen med sin cesur och sin stela versbyggnad fordrar en behagfull lätthet i återgifvandet för att icke bli sömngifvande, men med jamben är det en helt annan sak. Den sjunker lätt ned till prosa, om icke rytmen uppbäres af deklamationen. Mot denna regel felade nästan alla de uppträdande, äfven Högquist. Hon talade dessutom så långsamt och afhugget, att Johannas undersköna monologer märkbart ledo däraf. På grund af rimnöd har öfversättaren låtit alla våra svenska Johannor gråta i den första monologen:
"Johanna gråter;
Hon lämnar er — och kommer aldrig åter."
Men Schiller har aldrig sagt något sådant, och det höfves heller icke Johanna:
"Lebt wohl ihr Grotten und ihr kühlen Brunnen!
Du Echo, holde Stimme dieses Thals,
die oft mir Antwort gab auf meine Lieder,
Johanna geht, und nimmer kehrt sie wieder!"
Monologen fick därför en helt annan färgläggning af Amanda Lindner, min ungdoms härliga Johanna på Königl. Schauspielhaus. — Kostymerna voro till
