84
stor del nya och vackra, och kröningståget var praktfullt. Men en mängd misstag voro vid iscensättningen begångna, af hvilka dock en del snart blefvo rättade. Det svåraste var väl att Svarte riddarens vålnad framställdes af Habicht. Man var tydligen okunnig om Schillers bref till Goethe, däri han yttrar sin förvåning öfver att man ej insett, det han med Svarte riddaren och Talbot menat samma person. Först vid sjunde representationen blef denna blunder ändrad. Likaledes lät man Johanna uppträda i harnesk, då hon kom direkt från hemmet, oaktadt Schiller föreskrifver, att hon först i andra akten bör vara klädd i rustning. Denna var dessutom alldeles för elegant för den gudasända, om man får tro, att professor Wallanders afbildning af hennes kostym är riktig. Johannas historiska rustning är ju, som bekant, stålblå och refflad. Hennes bojor böra falla till marken i ett nu, med en enda ryckning. Underverk skola icke ske med ansträngning och besvär, liksom vore de människoarbete, ett fel som förekommit äfven vid senare framställningar. När Johanna bäres in i sista scenen, borde hon ha legat på en bår, höljd af ett draperi, i stället för den eleganta hvilsoffa, som man använde. Sådana möbler funnos nog icke i ett läger på 1400-talet. Oförlåtligt var att ikläda Karl VII den kungliga manteln vid hans första möte med Johanna, ty då försvinner undret att hon igenkänner honom. Och lika olyckligt var det att låta Agnes Sorel ståta i en klänning broderad med de kungliga liljorna. Ej heller hade konungen bort taga sitt svärd från sidan för att ge det åt Johanna som konnetabelsvärd. Icke styr Frankrikes konung ut sig med
