Beträffande inhemska författare föreskref reglementet, att Kungliga teatern visserligen borde uppmuntra dessa, dock bör »ej ett svenskt original föredragas framför en öfversättning, som äger större värde.» Att märka är att, så snart en teaterförfattare låtit trycka ett arbete, kunde hvilken teaterdirektör som helst uppföra det, utan att inhämta författarens tillstånd eller betala denne ett runstycke. Detta oefterrättlighetstillstånd räckte ända tills F. O. 20 juli 1855 trädde i kraft.
Då Westerstrand afgick från direktörsposten, ansåg sig regeringen nödsakad att till honom återbetala hans för teaterns räkning utlagda penningar och skaffade de därtill erforderliga medlen på samma sätt, som den gjort en gång förut, och hvarom lokalpressen längre fram på hösten visste berätta, att »fonden för det lån, stort 15,000 rdr bko, hvilket nyligen för k. teaterkassans räkning blifvit upptaget, lär vara extra utgiftsmedlen, hvarå regeringen anordnat 5,000 rdr bko årligen till ränta och amortering, så att lånet kan återgäldas på mindre än sex år. Denna operation synes vara en förnyelse af den, som efter 1823 års riksdag ägde rum, då förste teaterdirektören friherre Åkerhielm, som lämnat sin personliga ansvarighet för omkring 20,000 rdr bko till teaterns behof, i stället att få dessa, såsom statsutskottets och rikets ständers mening utan tvifvel var, ersatta af första hufvudtitelns tillökta anslag, fick dem anvisade att på en längre tidrymd amorteras af extra utgiftsfonden med några tusen riksdaler årligen — ett förhållande, hvilket jämte vägran att till 50,000 rdr öka teaterns årsanslag från civillistan lär föranledt friherre
