204
arfvode bör afdragas kostnaden för partituret, hvilket, man anmärke det noga, teatern åt sig införskrifvit, och med hvars större eller mindre kostnad han icke efter all sund logik borde ha något att skaffa. Denna kostnad skulle möjligtvis kunna öfverstiga hela arfvodet och uppdraget sålunda bli en bestämd förlust för öfversättaren. Detta var likväl icke helt och hållet fallet vid det ifrågavarande tillfället, men öfversättaren hade haft den artigheten att afstå sin andel för första representationen åt den sujett, som då hade stycket till sin benefice. Alla de öfriga representationerna inbragte ej så mycket, att öfversättararfvodet motsvarade partiturets pris.
Då vi här talat om representationen af ett nytt stycke till förmån för en sujett, torde det böra nämnas, att det i senare åren blifvit brukligt att skänka vissa gynnade sujetter denna första representation. Nu har det mången gång händt, att ett stycke aldrig gifvit ett godt hus mer än denna första gång, ja, att det aldrig mer kunnat uppföras. Teaterkassan har således måst vidkännas hela kostnaden därför, och beneficernas hela ändamål har förfelats, då en sujett ej behöfver vinnlägga sig om att förtjäna publikens bevågenhet, utan endast direktionens, hvilken belönat sin gunstling med presenten af ett fullt hus, som första representationen af ett nytt större stycke vanligen bör kunna påräkna.
Kastar man en blick på personalen, så finner man där en lika klok hushållning, hvaraf några drag torde göra tillfyllest. I den k. skrifvelsen säges, att konungen till hofsångare och hofsångerskor årligen utbetalar omkring 2,500 rdr. Se här, hur några af
