212
chef för hvad som rör sång och musik. Så är han också vid alla klokt organiserade teatrar. Men vidare: balettmästaren är hufvudman för dansen, dekoratören har befattning med dekorationerna, maskinisten med maskineriet, kostymordonnatören med kostymers uppgörande o. s. v. Men hvem har befattning med talpjäsers inöfvande, hvilken likväl är en hufvudsak, kanske den förnämsta vid en teater? Därom nämner reglementet ganska förståndigt icke ett ord. Skulle månntro det rättaste icke ha varit att ålägga den sceniske direktören, hvilken är den egentliga, den på hvilken allt beror, att ha tillsyn öfver både sånglärare, kapellmästare, balettmästare o. s. v., hvaremot de nu, enligt reglementets tydliga ord, äro hvar och en inom sitt fack oberoende herrar? Äfven häri måste, som hvar man finner, det sunda förnuftet supplera lagens brister.Anm
Skulle någon fråga, hvad rättighet som blifvit publiken förbehållen, denna publik som likväl måste underhålla teatern, och hvars estetiska behof regeringen åtagit sig att ensam åt henne utportionera, så måste vi svara: rättigheten att betala, ty det heter: »Direktionen bestämme, med hänsikt till teaterns fördel, de inträdesafgifter, hvilka skola vara gällande vid spektakler, konserter eller maskerader å Kgl. teatern». Således blott med hänsikt till teaterns fördel! Man skulle tycka, att då regeringen i detta hänseende tagit sig själf alla möjliga prerogativ, då hon ej förunnar hufvudstadens allmänhet att få se ett spektakel annat än när och hvad hon vill bestå henne, skulle hon åtminstone gifvit henne någon säkerhet att icke alltför dyrt få betala denna lilla
