far och sina medspelande. Då baletten upprepades 2 sept., hade hon den oturen att ådraga sig en sensträckning, som hindrade hennes uppträdande under ett par veckor.Anm
Först 14 september kunde hon åter visa sig på scenen, då mellan ett par småpjäser uppfördes andra akten af »Robert», där hon dansade ett Pas de deux med Kr. Johansson och som afslutning på programmet senare hälften af tredje akten ur samma opera (klosterscenen), där hon utförde abbedissans roll. Stockholmspubliken fann därvid bekräftadt allt hvad den läst och hört om detta under af mimisk förmåga, som här utvecklades af den världsberömda talang, för hvilken denna scen blef skrifven, och som skapat dess egentliga betydelse. Redan vid första anblicken af detta luftiga väsen, färdigt att sväfva bort på månskensstrålen, med de till bön sträckta händernas rörande uttryck och det outsägligt smäktande i ögon och gestalt, tyckte åskådarna sig se en i någon trollspegel återgifven tafla ur inbillningens värld. När man såg Taglioni dansa, förstod man hvad den gamle romarskalden menade, då han yttrade om framställarinnan af Venus i en balett, att hon dansade med ögonen (saltabat oculis), och man öfverraskades af det välde blicken kan utöfva i dansen, hvarom få gjort sig en föreställning. Den hänförande konstnärinnan väckte en obeskriflig entusiasm och inropades tvenne gånger efter denna scen liksom förut efter sitt Pas de deux.
Sedan hon än en gång uppträdt i »l'Elève de l'amour», gafs 18 sept. f. f. g. hos oss pappa Taglionis pantomimbalett i två akter »le Lac des fées», som han
