Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
313

Hon lär ha lefvat i början af tusentalet, och Boccaccio begagnade ämnet i den sista af sina noveller. Petrarca öfversatte historien på latin: De obedientia et fide uxoria, hvilken ligger till grund för de flesta folkböckerna. I Sverige blef den en omtyckt och ofta omtryckt folkläsning, hvars första upplaga är af år 1644.

Sid. 54.

Grälet mellan Henriette Widerberg och Vilhelmina Enbom erinrar osökt om det vidtbekanta uppträdet på Londonoperan mellan Faustina Hasse (1700—1781) och Francesca Cuzzoni (1700—1770). Då de båda primadonnorna (se del I sid. 114) midt under en föreställning, som bevistades af prinsesssan af Wales, foro i lufven på hvarandra, blef hela salongen ett enda stort slagfält mellan deras anhängare under det vildaste oväsen. Lustspelsförfattaren Colley Cibber (1671—1757), som i en fars behandlar detta historiska slagsmål, visar Händel, hvilken den kvällen stod på kapellmästarplatsen, såsom den ende, hvilken behöll sitt lugn midt under denna häxsabbat »Låt dem hålla på», sade han, »och stör dem icke. Den som försöker lugna dem gjuter bara olja på elden. Då de bli trötta, skall deras raseri upphöra af sig själf.» Och på det att deras handgemäng skulle sluta så mycket fortare, beledsagade han det lustigt nog med de kraftigaste pukslag, enligt hvad Romain Rolland omtalar för oss i sin Voyage musical aux pays du passé.

Det var samma hetsiga Cuzzoni, som Händel en gång, då hon vägrade sjunga en aria, fattade om lifvet, släpade fram till fönstret och hotade att kasta ned på gatan, om hon trilskades, i det han mycket högtidligt utropade: »Oh! Madame, je sais bien, que vous êtes une véritable diablesse; mais je vous ferai savoir, moi, que je suis Beelzebub, le chef des diables.»