honom, som sitter högt uppe på en stol, under det att sockeln omgifves af fyra figurer i kroppsstorlek, personifierande mästarens mest berömda verk, »Norma», »i Puritani», »la Sonnambula» och »il Pirata». En utomordentligt vacker och välskött park bär dessutom hans namn, giardino Bellini, och är försedd med hans byst.
Sid. 179.
På 1840-talet kunde det ej falla en skådespelerska in att, när hon skulle spela karl, ge den egna gestalten ett mera manligt utseende — nej, hon snörde sig lika kraftigt som annars, såsom vi se t. ex. af Déjazet’s kostymporträtt från »Vicomte de Létorières» och af Högquists Karl II. Folk skulle ju gubevars! annars kunna inbilla sig, att mamsell Denochden fetmat, blifvit tjock och klumpig. Hu då! Det blef en senare tids konstnärinnor förbehållet att i sådana roller omforma sin kropp så, att den helt och hållet kunde ge illusion af det starkare könet. Så sågo vi t. ex. Karolina Östberg på sin tid framställa en fullt illusorisk Carlo Broschi och Anna Pettersson likaledes ge helt manlig form åt sina käcka, bedårande ynglingagestalter.
Sid. 181.
Kapten Anders Lindeberg, som 1840 fått i uppdrag att öfversätta operan »Judinnan», hade efter fullgjordt arbete för detta mottagit 500 rdr i förskott och försökte genom en skrifvelse till teaterdirektionen af den 30 april 1841 att få ut resten, som han ville beräkna efter hvad Crusell erhållit för öfversättningarna av »Robert» och »den Stumma». Schyberg svarade redan dagen därpå, att inöfningen af operan måst för tillfället inställas »på grund af mellankommande sådana hinder, som det icke berott af direktionen att undanrödja», och dess återupptagande på repertoaren icke då kunde bestämmas, hvadan direktionen ansåg sig icke ha förbindelse till
