62
därigenom bli förenad med den vackra operadansösen Ninette (E. Högquist), för hvilken han upptändts af den mest glödande kärlek. Denna pjäs, som säkert skulle förefalla oss ytterst menlös, förklarades af den dåtida kritiken oerhördt skabrös, ehuru jag misstänker, att det vackra sedlighetsifrandet härrörde mindre från en sårad moral än från begäret att ånyo få utösa sin vredes skålar öfver direktionen. Publiken var ganska belåten med stycket, och det kunde gifvas tjugunio gånger till 1845.
Lyriska scenen hade en lycklig vårmånad. »Barberaren» framfördes 1 mars på ett särdeles förträffligt sätt. Matilda Gelhaar tycktes fullt återställd från sin sjukdom, och både Sällström och Fredrik Kinmanson hade ju alltid varit utmärkta i sina partier. Till och med Habicht återgaf grefven förvånande bra. Salongen var dock knappast till hälften fylld. Nästan fulla hus samlade däremot »Friskytten» tre gånger med Günther som Max, hvilken låg utmärkt för hans röst, ehuru man hade svårt att glömma Sällström. Fahlgren hade återfått Kasper, som han spelade och sjöng lika bra som förr. Matilda Gelhaar var en liten täck Anna, men minnet af Henriette Widerberg kunde hon ej utplåna. Hänförande som alltid var Jenny Linds Agatha och belönades med entusiastiskt bifall. — Äfven »den Stumma» gafs tre gånger under denna månad för fulla hus. Första gången på fru Enboms recett 18 mars, till hvilken hon nöjde sig med vanliga biljettpris och hade en af sina lyckligare aftnar såsom prinsessan. För öfrigt gick operan illa, hvilket hufvudsakligen var orkesterns fel. Berwald var förhindrad att
