i engelska språket, hvilket han i conversation i allmänhet talte med gramatikalsk noggranhet och god accent. Om denna indian, hvars hufvudskål var en af de mest vanställda och utplattade, yttrar Morton: «Han syntes mig ega större skarpsinthet än någon Indian jag förut sett, var meddelsam, glad och hade godt sätt att vara.»
Då detta bruk, att med konst förändra hufvudets form, hos de flesta Indianstammar redan längesedan upphört genom civilisationens inflytande, så äro dessa facta från närvarande tidehvarf af så mycket större värde, som troligen samma forntidssed inom få decennier härefter alldeles försvunnit. Jag begagnar derföre ock här tillfället att tolka vår stora förbindelse till den om ethnografien så högt förtjente Amerikanske Naturforskaren Hr. George Samuel Morton, som för en så lång framtid på ett så redbart sätt bevarat så vigtiga facta åt vetenskapen.
Jag har varit något vidlyftig i denna del af mitt föredrag, men som jag hoppas icke utan skäl, då man jemför värdet af Amerikanarnes ofvannämnda observationer med den ringa uppmärksamhet man från vetenskapens sida hittills i allmänhet egnat dem. Äfven Phrenologerna hafva, så vidt man vill förklara dessa formförändringars förhållande till hjernan och dess verksamhet. Man säger nemligen: att genom den ifrågavarande deformationen minskas ej hjernans volym, ej heller någon del af organet: dess delar utveckla sig oagtadt deformiteten fullständigt, men i andra rigtningar, i annat läge. Detta torde väl vara rigtigt, men antaga vi en gång denna sats, så kan den ock i de flesta fall användas, då phrenologerna efter egenheter i craniets form bedöma själsfunctionerna. Phrenologien är härvid i samma ställning, som då den utan svårighet förklarar huru det är möjligt att stora snillen funnits och finnas med ovanligt små hufvuden, och således äfven små hjernor. De
