säga nemligen, att i sådana fall fullkomligheten ej så mycket beror på volumen, som mycket mer på det harmoniska förhållandet mellan delarna. Detta är ock ett ganska antagligt förklaringssätt, men det upphäfver ej exemplens motsägelse mot en af Phrenologiens cardinalgrundsatser.
Jag har här framdragit de betänkligheter, som under anatomiens bearbetning hos mig väckts emot phrenologien; flera andra hafva blifvit mästerligt framställda af Leuret, Carpenter och i synnerhet af Flourens i hans lilla skrift: Sur la Phrenologie, i hvilken han visar hela grundlösheten af de flesta phrenologiens grundsatser, såsom förnuftets delning i många små förnuft, motsvarande organer i hjernan som ej finnas; den stora felagtigheten i analogien emellan sinnesorganerne och hjernorganerne, hvarvid man misstagit sig på begreppen intryck (på sinnesorganet) och uppfattning (af hjernorganet) m. m.
Sedan jag sålunda framställt så många inkast och betänkligheter mot phrenologien, så skulle man väl kunna tro, att jag ock borde anse den vara till alla delar orimmelig. Det är dock långt ifrån min mening. Hvad jag förnämligast har emot Gall och hans efterföljare i phrenologien, så väl som mot deras lära, är tendensen att vilja göra den till en vetenskap; att phreneologerna vilja bygga sin lära på philosophisk grund, då de, nekande förnuftets enhet, börja med att kullkasta philosophien; och att de vilja bygga på en hjernans anatomi, som icke finnes. De öfriga naturvetenskaperna hafva framgått på säkra grunder genom forskarnes samvetsgrannhet och sanningskärlek, under ett oafbrutet sträfvande att vederlägga och undanrödja misstag och irriga begrepp. Phrenologerna hafva, så vidt jag kunnat finna, aldrig sökt behandla sin lära med sann kritik; de hafva tvertom icke gerna tålt en sådan; att betvifla deras satser, har snart sagt betragtats som brott mot en troslära. Kortligen: de hafva gjort allt för att gifva sin
