Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Tillbaka, min fru — tillbaka!» ropade redaktören. »Att taga denna hand mitt för mina ögon!»

»Mr Pott!» sade hans förvånade maka.

»Eländiga kvinna, se hit!» utbrast mannen. »Se hit, min fru! — “Rader till en Kopparpotta”, min fru. — “Kopparpotta”; — det är jag, min fru — “Din hulda maka krönt din tinning” — det är ni, min fru — ni!»

Med denna uppsvallning av raseri, som icke var så alldeles utan en blandning av bävan över uttrycket i hans makas anlete, kastade mr Pott morgonnumret av Eatanswill-Independenten för hennes fötter.

»Nå, det måtte jag säga, sir», sade den förvånade mrs Pott, i det hon lutade sig ned för att taga upp tidningen, »det måtte jag säga, sir!»

Mr Pott vred sig under sin makas föraktfulla blick. Han gjorde en förtvivlad ansträngning för att skruva upp sitt mod, men det skruvades hastigt tillbaka igen.

Det tycktes just icke ligga någonting så synnerligt förfärligt i den lilla satsen: »Nå, det måtte jag säga, sir!» då man läser den; men den ton, vari den uttalades, och den blick, som beledsagade denna ton, vilka båda tycktes innebära en hotelse om någon hämnd, som senare skulle bryta lös över mr Potts huvud, utövade sin fulla verkan på honom. Även den mest ytlige betraktare skulle i hans förvirrade ansikte ha läst en synnerlig beredvillighet att avstå sina Wellington-stövlar åt envar som i detta ögonblick velat intaga hans plats i dem.

Mrs Pott läste uppsatsen, uppgav ett högljutt skrik och kastade sig så lång hon var ned på mattan framför kaminen och bultade till den grad därpå med klackarna på sina skor, att det icke kunde vara det ringaste tvivel om den rätta halten av hennes känslor i detta avseende.

»Min söta vän», sade den förskräckte Pott, »jag sade ju inte att jag trodde det; jag —» men den olycklige mannens röst kvävdes av hans makas skrik.

»Mrs Pott, min bästa fru, jag besvär er, var lugn!» sade mr Winkle; men skriken och bultningarna blevo endast tätare och högljuddare än förut.

»Det gör mig mycket ont, men söta vän», sade mr Pott. »Om du inte vill fästa något avseende vid din hälsa, min ängel, så tänk på mig. Det blir en riktigt folksamling utanför huset.» Men ju mera enträget mr Pott bad, desto häftigare ljödo skriken.

Till all lycka hade mrs Pott en livvakt fästad vid sin person, en ung dam, vars synbara sysselsättning bestod uti att hava uppsikt över hennes toalett, men som gjorde sig nyttig på mångahanda sätt och framför allt annat genom att ständigt hjälpa och understödja sin matmor uti varje önskan och böjelse, som stod i strid med den olycklige Potts. Skriken nådde i rättan tid den unga damens öron och bragte henne ned i salen med en fart, som hotade med att på det svåraste rubba ordningen i hennes väl arrangerade mössa och lockar.

»Ack, min söta, rara fru!» utropade livvakten, i det hon vanvettigt knäböjde vid sidan av den på golvet liggande mrs Pott. »Ack, kära fru, vad är på färde?»

»Er husbonde — er brutale husbonde —» mumlade patienten.

Pott var tydligen på väg att giva tapt.

»Det är riktigt både synd och skam», sade livvakten förebrående. »Jag vet att han blir er död, kära fru. Stackars arma varelse!»

Pott gav allt mera tapt. Motparten fortsatte anfallet.

»Ack, lämna mig inte — lämna mig inte, Godwin!» mumlade mrs Pott, i det hon med ett krampaktigt tag fattade om bemälda Godwins handled. »Ni är den enda som är god och snäll emot mig, Godwin.»

»Vid detta rörande tilltal uppförde Godwin en liten huslig tragedi av egen fabrik och utgöt riktiga tårar.

»Aldrig, kära fru — aldrig!» sade Godwin. »Ack, sir, ni borde taga er i akt — det borde ni verkligen; ni vet inte huru ont ni möjligen kan göra frun; Jag vet att ni en dag ska komma att sörja däröver — jag har alltid sagt det.»

Den olycklige Pott såg förskräckt på, men sade ingenting.

»Och nu», snyftade mrs Pott, »att efter allt detta bli behandlad på ett sådant sätt; att bli förebrådd och förolämpad i närvaro av en tredje person, som är så gott som en främling. Men jag vill inte tåla det, Godwin», fortfor mrs Pott, i det hon reste sig upp i sin tjänsteandes armar. »Min bror löjtnanten skall lägga sig emellan. Jag vill ha skilsmässa, Godwin.»

»Ja, det skulle sannerligen inte vara mer an rätt åt honom, kära fru», sade Godwin.

Vilka tankar hotelsen om en skilsmässa än måtte ha väckt hos mr Pott, så avhöll han sig från att yttra dem och inskränkte sig till att i största ödmjukhet säga:

»Min söta vän, vill du höra mig?»

Ett nytt anfall av snyftningar var det enda svaret, var-