Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


efter mrs Pott blev ännu mera hysterisk, anhöll att bli underrättad om varför hon någonsin blivit född och begärde flera andra upplysningar av liknande natur.

»Min vän», bad mr Pott, »ge inte efter för dessa retliga känslor. Jag trodde aldrig att den där uppsatsen hade någon grund, min söta vän — nej, långt därifrån. Jag var bara ond, min ängel, Ja, jag kan säga ursinnig, på Independentens redaktion därför att den vågat införa den; det är alltsammans.» Och mr Pott kastade en bönfallande blick på den oskyldiga orsaken till olyckan, som om han velat be honom att icke säga någonting om ormen.

»Och vilka åtgärder, sir, ämnar ni vidtaga för att erhålla upprättelse?» frågade mr Winkle, som repade mod allt efter som han såg Pott förlora det.

»O, Godwin», anmärkte mrs Pott, »ämnar han piska upp redaktören av Independenten — ämnar han det, Godwin?»

»Ja visst», sade Pott, då hans hustru visade tydliga tecken till att få ett nytt anfall — »naturligtvis ämnar jag det.»

»När, Godwin — när?» sade mrs Pott, ännu oviss huruvida hon skulle få ett nytt anfall eller icke.

»Genast, naturligtvis», sade mr Pott, »innan dagen är förbi.»

»O, Godwin», återtog mrs Pott, »detta är det enda medlet att möta förtalet och rentvå mig i världens ögon.»

Nu först hämtade sig mrs Pott, och så gingo de till frukostbordet.

»Ni ämnar väl inte låta det där gemena tidningsskvallret förkorta er vistelse här, mr Winkle?» sade mrs Pott, leende genom spåren efter tårarna.

»Ja, det vill jag väl hoppas», sade mr Pott, i det han, medan han så talade, hyste den hemliga önskan, att hans gäst måtte kvävas av den bit rostat bröd, som han i detta ögonblick förde till sina läppar och sålunda en gång för alla göra ett slut på sitt besök. »Ja, det vill jag väl hoppas.»

»Ni är alltför god», sade mr Winkle; »men det har kommit ett brev från mr Pickwick — efter vad jag ser av en biljett från mr Tupman, som jag erhöll i dag på morgonen — varuti han ber oss att komma till honom i Bury i dag, och vi skola fara med diligensen vid middagstiden.»

»Men ni kommer väl tillbaka?» sade mr Pott.

»Ja visst», svarade mr Winkle.

»Är det riktigt säkert?» sade mrs Pott, i det hon smög en öm blick bort till sin gäst.

»Ja, fullkomligt säkert», svarade mr Winkle.

Frukosten förtärdes under tystnad, ty envar av sällskapets medlemmar grubblade över sina bekymmer. Mrs Pott beklagade förlusten av en ung kavaljer; mr Pott ångrade sitt förhastade löfte om att piska upp redaktören av Independenten, och mr Winkle, att han bragt sig själv i en så obehaglig ställning. Emellertid närmade sig middagen, och efter många farväl och löften om att återkomma slet han sig lös.

»Om han någonsin kommer tillbaka ska jag förgifta honom!» tänkte mr Pott, i det han gick in i det lilla kontor, där han smidde sina viggar.

»Om jag någonsin återkommer och blandar mig i de där människornas sällskap», tänkte mr Winkle på vägen till Påfågeln, »förtjänar jag själv att bli uppiskad — det är allt vad jag kan säga.»

Hans vänner voro färdiga, diligensen var det även i det närmaste, och en halv timme senare foro de fram utåt den väg, vilken mr Pickwick och Sam för så kort tid sedan hade tillryggalagt.

Mr Weller stod i porten till Ängeln, färdig att taga emot dem, och av denne herre fördes de in i mr Pickwicks rum, där de till icke ringa förvåning för mr Winkle och mr Snodgrass och till icke ringa förlägenhet för mr Tupman funno gamle Wardle och Trundle.

»Hur står det till?» sade den gamle mannen, i det han fattade mr Tupmans hand. »Ni får inte hänga näsan så där och se så sentimental ut för det där andra; det kan inte ändras, min hedersvän. För hennes skull önskade jag att ni hade henne; men för er skull gläder det mig att ni inte fick henne. En ung man sådan som ni gör nog en vacker dag ett bättre kap — vasa?» Och med denna tröst slog gamle Wardle mr Tupman på axeln och skrattade av hjärtans lust.

»Nå, och huru står det till med er, mina unga herrar?» sade den gamle herrn, i det han skakade hand med mr Winkle och mr Snodgrass på en och samma gång. Jag har nyss sagt till Pickwick, att ni allesammans måste komma ned till oss till jul; ty vid den tiden ämna vi ha bröllop — och det ett riktigt bröllop ändå.»

»Ett bröllop!» utbrast mr Snodgrass och blev helt blek.

»Ja, ett bröllop. Men var inte rädd», sade den godlynte gamle mannen; »det är bara Trundle här och Bella.»

»Var», sade mr Tupman med en ansträngning, »var är — hon sir?» Och därmed vände han bort huvudet och betäckte sina ögon med handen.