Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Hon!» sade den gamle herrn med en listig skakning på huvudet. »Menar ni min ogifta släkting — vasa?»

Mr Tupman antydde medelst en nick, att hans fråga gällde den besvikna Rachel.

»Åh, hon är borta», sade den gamle herrn. »Hon vistas hos en av vår familj, tämligen långt borta. Hon kunde icke uthärda att se flickorna, och därför lät jag henne resa. Men se här kommer middagen. Ni måste vara hungriga efter resan. Jag för min del är det, utan att ha rest alls; låt oss därför gripa verket an.»

Man gjorde måltiden all möjlig rättvisa, och under det de, sedan denna var förtärd, sutto omkring bordet, berättade mr Pickwick till sina följeslagares ytterliga avsky och förtrytelse, det äventyr han hade genomgått, och den framgång som hade följt den gemene Jingles skamliga tänker.

»Och det anfall av gikt, som jag ådrog mig i trädgården», sade mr Pickwick till slut, »gör mig i detta ögonblick halt.»

Mr Pickwick skulle enligt all sannolikhet ha utförligare skildrat sina vedermödor, om icke Sam hade kommit in med ett brev och sålunda fått honom att avbryta sitt vältaliga föredrag. Han for med näsduken över sin panna, tog av sina glasögon, torkade dem väl och satte dem åter på sig.

»Jag känner mte den här stilen», sade mr Pickwick, i det han öppnade brevet. »Men vad i Herrans namn vill det här säga? Det måste visst vara ett skämt; det — det — kan inte vara sant.»

»Vad är det?» lät den allmänna frågan.

»Det är väl inte någon som är död?» sade Wardle, oroad av förskräckelsen i mr Pickwicks min.

Mr Pickwick svarade icke, utan sköt brevet över bordet, bad mr Tupman läsa det högt och lutade sig därefter tillbaka i sin stol med ett uttryck av stum förvåning, som var högst oroande att skåda.

Med skälvande röst uppläste mr Tupman brevet, varav nedanstående är en avskrift:

Freemans Court, Camhill, d. 28 aug. 1827.
Bardell mot Pickwick.

Sir!

Som vi av mrs Martha Bardell erhållit i uppdrag anställa rättegång emot er för brytande av äktenskapslöfte, varför käranden fordrar en skadeesättning av femton hundra pund, få vi härmed underrätta er, att stämning blivit uttagen mot er i detta mål till civilrätten, och anhålla att ni med omgående måtte meddela oss namnet på ert juridiska ombud i London, för att han på edra vägnar måtte iakttaga de nödiga formaliteterna.

Vi äro, sir
Er ödmjuka tjänare
Dodson och Fogg

Det låg någonting så uttrycksfullt i den stumma förvåning, varmed envar betraktade sin granne och varmed envar betraktade mr Pickwick, att alla tycktes vara rädda för att tala.

»Det är en komplott!» sade mr Pickwick, som omsider återfick målet; — »en gemen komplott mellan de där båda snikna advokaterna Dodson & Fogg. Mrs Bardell skulle aldrig ha gjort det; hon hade inte haft hjärta därtill; hon har inte någon anledning att göra det. Löjligt — löjligt!»

»Om hennes hjärta», sade mr Wardle, »är ni utan tvivel den bäste domaren. jag vill ogärna skrämma er; men jag tror likväl att rörande anledningen äro Dodson & Fogg bättre domare än någon av oss.»

»Det är ett lumpet försök att utpressa penningar», sade mr Pickwick.

»Ja, jag vill hoppas det», sade mr Wardle med en torr, kort hosta.

»Vem har väl någonsin hört mig tilltala henne annorlunda än som en hyresgäst kan tilltala sin värdinna.» fortfor mr Pickwick med mycken häftighet. »Vem har väl någonsin sett mig tillsammans med henne? Inte ens mina vänner här ——»

»Undantagandes vid ett tillfälle», sade mr Tupman.

Mr Pickwick skiftade färg.

»Ah», sade Wardle, »det är av vikt. Det förföll väl åtminstone ingenting misstänkt då, vill jag förmoda?»

Mr Tupman kastade en förlägen blick på sin chef.

»Nej», sade han, »det föreföll ingenting misstänkt, men — jag vet inte huru det hade gått till — hon vilade verkligen i hans armar.»

»Store Gud!» utbrast mr Pickwick, i det minnet av det ifrågavarande uppträdet trängde sig på honom. »Vilket