Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


förskräckligt exempel på omständigheternas makt. Det gjorde hon — det gjorde hon!»

»Och vår vän tröstade henne i hennes sorg», sade mr Winkle en smula elakt.

»Ja, det gjorde jag», sade mr Pickwick. »Jag vill inte neka till det. Så var det.»

»Åhå!» sade mr Wardle. »För att vara en sak, i vilken det är någonting misstänkt, ser det här tämligen konstigt ut — vasa, Pickwick, vasa? Aha! Gammal räv — gammal räv!» och han skrattade, så att det gav eko i glasen på skänken.

»Det yttre skenet talar verkligen förskräckligt emot mig!» utbrast mr Pickwick, i det han stödde sin haka mot händerna. »Men jag vill att saken skall bli upplyst», återtog han och lyfte upp huvudet samt slog ett slag i bordet. »Jag skall tala med de där herrarne Dodson & Fogg. Jag reser till London i morgon.»

»Inte i morgon», sade Wardle. »Därtill är ni för halt.»

»Nå, så i övermorgon.»

»I övermorgon är det den första september, och ni har lovat att följa med oss åtminstone till sir Geoffrey Mannings egendom och äta frukost med oss, ifall ni inte vill vara med på jakten.»

»Nåja, så dagen efter då», sade mr Pickwick. »Om torsdag — Sam!»

»Sir!» svarade mr Weller.

»Beställ två ytterplatser till London till torsdagsmorgon; en åt dig och en åt mig.»

»Ska ske, sir.»



NITTONDE KAPITLET

EN BEHAGLIG DAG MED ETT OBEHAGLIGT SLUT


Fåglarne, vilka till lycka för sitt sinneslugn och sin personliga trevnad levde i en säll okunnighet om de förberedelser, som hade blivit vidtagna för att förvåna dem den första september, hälsade den utan tvivel såsom en av de behagligaste morgnar man hade sett denna årstid. Mången ung åkerhönstupp, som trippade självbelåtet omkring bland stubben med hela ungdomens sprättaktiga inbilskhet, och mången äldre, med sitt lilla runda öga betraktade dess lättsinne med en klok och erfaren fågels föraktfulla min, solade sig, lika okunniga om det öde som väntade dem, i den friska morgonluften med glada och livliga känslor och lågo några få timmar senare utsträckta på marken. Men vi bliva sentimentala — låt oss därför gå vidare.

Således på tydligt och enkelt vardagsspråk, det var en vacker morgon, så vacker, att man knappast skulle ha trott, att de få månaderna av en engelsk sommar redan voro försvunna. Häckar, fält och träd, kullar och mossar framställde för ögat sina ständigt växlande skiftningar av djup, rik grönska: knappast ett blad hade fallit av; knappast ett stänk av gult blandade sig med sommarens färger och påminte om att hösten var inne. Himlen var molnfri; solen lyste klar och varm; fåglarnas sång och myriader sommarinsekters surrande uppfyllde luften och trädgårdarna utanför de små stugorna, som voro fulla av blommor med det rikaste och brokigaste färgskimmer, glittrade i den täta daggen likt glittrande juvelsängar. Allt bar sommarens prägel, och ingenting av dessa vackra grönska hade ännu blivit urblekt.

Sådan var morgonen, då en öppen vagn, i vilken tre Pickwickare (mr Snodgrass hade nämligen föredragit att stanna hemma), mr Wardle och mr Trundle sutto, med Sam på kuskbocken, stannade utanför en stuga vid landsvägen, bredvid vilken stodo en lång, mager skogvaktare och en pojke med halvstövlar och läderdamasker, vardera bärande en jaktväska av betydligt omfång och åtföljda av ett par rapphönshundar.

»Hör nu», viskade mr Winkle till Wardle, i det karlen fällde ned fotsteget, »de måtte väl aldrig tro, att vi skola skjuta så mycket vilt, att det kan fylla de där väskorna?»

»Fylla dem!» utbrast gamle Wardle. »Jo, det kan ni lita på. Ni ska fylla den ena och jag den andra, och när vi fått dem fulla, kunna fickorna i våra jaktrockar rymma minst lika mycket.»

Mr Winkle steg ur utan att svara på denna anmärkning; men han tänkte för sig själv, att om sällskapet stannade ute i fria luften till dess han hade fyllt den ena jaktväskan, skulle det allt löpa fara att få sig en rätt vacker snuva.

»Seså, sakta, Juno, flickan min! — Stilla, Doph, stilla!» sade Wardle, i det han smekte hundarna. »Sir Geoffrey är väl ännu i Skotland, Martin?»

Den långe skogvaktaren svarade jakande och såg med en viss förvåning från mr Winkle, som höll sin bössa