som om han önskade att hans rockficka skulle befria honom från besväret att spänna hanen, bort till mr Tupman, som höll sin som om han vore rädd för den — och det finnes heller icke något skäl i världen att betvivla att han verkligen var det.
»Mina vänner äro ännu inte synnerligt vana vid den här sysselsättningen, Martin», sade Wardle, som märkte hans blick; »men man måste ju lära så länge man lever, förstår ni. De torde nog bli goda skyttar med tiden. Jag får emellertid be min vän Winkle om ursäkt: han har redan en smula övning.»
Mr Winkle log svagt över sin blå halsduk till erkänsla för artigheten och trasslade i sin blyga förvirring till den grad in sig med sin bössa, att han, om den hade varit laddad, oundvikligen skulle ha skjutit ihjäl sig på stället.
»Ni får inte hantera er bössa på det där sättet, sir, när den blivit laddad», sade den långe skogvaktaren barskt, »ty förbanna mig gör ni inte annars kål på någon av oss.»
Sålunda varnad, ändrade mr Winkle hastigt dess ställning och lyckades därvid att bringa pipan i nära beröring med mr Wellers huvud.
»Stopp!» sade Sam, i det han gned sig på tinningen och tog upp sin hatt, som hade blivit avslagen. »Stopp, sir! bär ni er åt så där, så fyller ni en av väskorna och litet till, med ett skott.»
Här brast pojken med läderdamaskerna ut i ett gapskratt och sökte sedan att se ut som om det varit någon annan, varvid mr Winkle majestätiskt rynkade sin panna.
»Var har ni stämt möte med pojken med provianten, Martin?» frågade Wardle.
»Vid Ett-träds-kullen, sir, klockan tolv.»
»Ja, men det är ju inte på sir Geoffreys mark?»
»Nej, sir, men det är alldeles strax bredvid. Marken tillhör kapten Blodwig, men ingen kommer och stör oss där, och så är det en bit vacker gräsmatta där.»
»Det är bra», sade gamle Wardle. »Ju förr vi komma oss av, desto bättre. Ni kommer således till oss klockan tolv, Pickwick.»
Mr Pickwick hade stor lust att vara med på jakten, så mycket mera som han var tämligen orolig för mr Winkles liv och lemmar. För övrigt var det på en så vacker morgon högst obehagligt att vända om och lämna hela nöjet åt sina vänner. Det var således med en mycket nedslagen min han svarade:
»Ja, jag måste väl göra det.»
»Är inte den här herrn jägare, sir?» frågade den långe skogvaktaren. "
»Nej, svarade Wardle, »och dessutom är han halt.»
»Jag skulle bra gärna vilja vara med», sade mr Pickwick, »bra gärna.»
En kort, medlidsam tystnad följde.
»Det står en skottkärra på andra sidan om häcken», sade pojken. »Om den gamle herrns betjänt skjuter honom längs gångstigen, så kunde han komma med, och vi kunde lyfta skottkärran över stättorna.»
»Ja, det går an», sade mr Weller, som var personligt intresserad i saken, eftersom han mycket längtade att få åse jakten. »Det var inte något dumt påhitt av dig det där, din lilla byting. Jag ska genast gå och hämta den.»
Mr Pickwick sattes i kärran och sällskapet gav sig i väg, i det Wardle och den långe skogvaktaren gingo förut, och mr Pickwick i skottkärran, som sköts av Sam, slutade tåget.
Plötsligt stannade hundarna, och sällskapet stannade även, sedan man försiktigt närmat sig dem ett par steg.
»Vad är det åt hundarnas ben?» viskade mr Winkle; »de hålla dem så underligt.»
»Så tyst då!» svarade Wardle sakta. »Ser ni inte att de stå?»
»Stå!» sade mr Winkle och stirrade omkring sig, som om han väntade att upptäcka någon särskild skönhet hos landskapet, varpå de skarpsinniga djuren vände sin uppmärksamhet. »Visst ser jag att de stå, men vad stå de för?»
»Upp med ögonen nu!» sade Wardle, utan att giva akt på frågan. »Nu!»
»I detsamma hördes ett skarpt vinande ljud, som kom mr Winkle att häftigt rygga tillbaka, som om han själv hade blivit skjuten. Paff! paff! lät det från två gevär; röken for hastigt över marken och virvlade upp i luften.
»Var äro de?» sade mr Winkle i ett tillstånd av den största spänning och vände sig omkring åt alla håll. »Var äro de? Säg mig när jag ska skjuta. Var äro de — var äro de?»
»Var de äro?» sade Wardle och tog upp ett par höns, som hundarna hade lagt vid hans fötter. »Var de äro? Jo, här äro de.»
