»Nej, nej, jag menar de andra!» sade den förbryllade Winkle.
»Långt härifrån för ögonblicket», svarade Wardle och laddade lugnt om sin bössa.
»Om fem minuter få vi säkert upp en annan kull», sade den långe skogvaktaren. »Om herrn börjar att trycka av nu, så kanske att skottet hinner att gå av då de flyga upp.»
»Ha, ha, ha!» skrattade mr Weller.
»Sam!» sade mr Pickwick, som kände medlidande med sin reskamrats förvirring och förlägenhet.
»Sir!»
»Skratta inte!»
»Nej, sir.» Och därmed började mr Weller, för att hålla sig skadeslös att förvrida sitt ansikte bakom skottkärran till uteslutande nöje för pojken med damaskerna, som därvid brast ut i ett skallande skratt och därvid fick sig ett par duktiga knuffar av den långe skogvaktaren, som behövde en förvändning att vända sig om för att därigeonm dölja sin egen munterhet.
»Bravo, gamle kamrat!» sade Wardle till mr Tupman. »Ni sköt ju ändå den här gången.»
»Jo jo, men!» svarade mr Tupman med självmedveten stolthet. »Jag smällde av, jag!»
»Det är rätt. Ni träffar nog någonting nästa gång, bara ni siktar rätt skarpt. Det är ju helt lätt, vasa?»
»Ja bevars, det är mycket lätt», sade mr Tupman. »Men det gör allt bra ont i axeln ändå. Det var nära att jag hade fallit baklänges. Jag hade ingen aning om att sådana här små gevär kunna stöta så hårt.»
»Åh, sade den gamle herrn leende, »ni blir nog van vid det med tiden. Nå, är allt klart? Är det klart med skottkärran där borta?»
»Ja, allt är klart, sir», svarade mr Weller.
»Nå, så låt oss ge oss av då.»
»Stanna med skottkärran nu!» ropade Wardle, sedan den blivit lyft över en stätta in på ett annat fält, och mr Pickwick åter blivit nedsatt i den.
»Allt klart, sir», svarade mr Weller och stannade.
»Se så, följ mig nu, Winkle», sade den gamle herrn, »och kom inte för sent den här gången.»
»Nej, bevars!» sade mr Winkle. »Stå de nu?»
»Nej, nej, inte ännu. Men sakta nu, sakta!»
De smögo sig framåt och skulle även ha kommit helt tyst framåt, om icke mr Winkle, under utförandet av några högst invecklade rörelser med sin bössa, tillfälligtvis hade i det mest kritiska ögonblicket kommit att skjuta över pojkens huvud, precis på den fläck där den långe skogvaktarens hjärna hade suttit, om han hade varit där pojken var.
»Vad i Herrans namn gjorde ni det där för?» sade den gamle Wardle, då fåglarna oskadda flögo sin kos.
»Jag har då väl aldrig förr sett maken till bössa!» svarade mr Winkle och såg på låset, som om det kunnat tjäna till något. »Den går av utav sig själv. Den vill nödvändigt gå av.»
»Jaså, den vill gå av!» upprepade Wardle med en viss otålighet. »Jag skulle önska att den även ville träffa något av sig själv.»
»Det gör den nog, sir, och det snart», anmärkte den långe skogvaktaren med låg, profetisk röst.
»Vad menar ni med denna anmärkning, sir?» frågade mr Winkle i uppbragt ton.
»Å, bry er inte om det, sir, bry er inte om det!» sade skogvaktaren. »Själv har jag inte familj, sir, och den här gossens mor drar nog sir Geoffrey försorg om, ifall han blir skjuten på hans mark. Ladda om, sir, ladda om!»
»Tag ifrån honom bössan!» ropade mr Pickwick från skottkärran, helt förskräckt över den långe skogvaktarens mörka hänsyftningar. »Vill ingen ta ifrån honom bössan?»
Det var emellertid ingen som ville efterkomma denna uppmaning, och sedan mr Winkle kastat en upprorisk blick på mr Pickwick, laddade han åter sin bössa och gick framåt med de andra.
På mr Pickwicks ord äro vi förpliktade att säga, att mr Tupmans beteende vittnade om vida större klokhet och överläggning än mr Winkles, vilket likväl för ingen del förringar det anseende, som den sistnämnde förvärvat i fråga om allt som rör jakt, då det, såsom mr Pickwick ganska riktigt anmärker, från urminnes tider så ofta varit fallet, att många av de största filosofer, som varit riktiga vetenskapliga ljus i teorien, icke förmått att praktiskt tillämpa denna samma teori.
Mr Tupmans förfaringssätt var, liksom så många av våra mest sublima upptäckter, utomordentligt enkelt. Med en genialisk mans snabbhet och skarpsinne hade han genast märkt, att de två huvudpunkter, som man borde söka uppnå, voro — först och främst att lossa sitt skott utan att skada sig själv, och sedan att göra det utan fara för
