Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


de kringstående; och sålunda var det bästa han kunde göra, sedan han väl övervunnit svårigheten att skjuta, tydligen att blunda och skjuta i luften.

Då mr Tupman en gång, sedan han utfört denna bragd, slog upp ögonen, såg han en fet åkerhöna sjunka sårad till marken, och han ämnade just gratulera Wardle över hans oföränderliga lycka, då denne herre kom gående fram emot honom och med värme fattade och tryckte hans hand.

»Tupman», sade den gamle herrn, »ni utvalde ju särskilt den där fågeln?»

»Nej», sade mr Tupman, »visst inte.»

»Jo, ni gjorde det», sade Wardle. »Jag såg att ni gjorde det; jag lade märke till att ni utvalde just den där; jag observerade er, då ni lade an för att sikta, och jag vill bara säga så mycket, att den skickligaste skytt inte kunde ha gjort ett vackrare skott. Ni har större övning än jag trodde, Tupman; ni har varit med förr än gång.»

Under tiden gick mr Winkle på och plottrade och sköt, utan att just åstadkomma något nämnvärt resultat, i det han än lossade sitt skott rakt upp i luften och än sände det så tätt efter jorden yta, att de båda hundarnas livslängd därigenom blev högst tvivelaktig och osäker. Såsom lustskjutning betraktade, voro dessa hans övningar ytterst livliga och underhållande, såsom prov på skjutning mot ett visst bestämt mål så tämligen misslyckade.

»Nå», sade Wardle, i det han gick fram till skottkärran och torkade den strömmande svetten från sitt glada röda anlete, »en varm dag, vasa?»

»Ja, det är det verkligen», svarade mr Pickwick. »Till och med jag tycker att solen baddar förskräckligt, och vad ska inte ni då göra!»

»Åh ja, den gassar rätt skönt», sade den gamle herrn; »men klockan är över tolv. Ser ni den där gröna kullen där borta?»

»Ja visst.»

»Där skola vi äta frukost, och minsann kommer inte pojken där med matkorgen, så punktlig som ett urverk!»

»Ja, det gör han verkligen!» sade mr Pickwick och klarnade upp. »Det var en snäll gosse, och han ska få sig en slant för besväret. Se så, skjut på nu, Sam.»

Påskyndande sina steg till ett raskt trav, trillade mr Weller sin herre lätt och lustigt fram till den gröna kullen, stjälpte helt behändigt av honom bredvid korgen och började därpå att med den största snabbhet packa upp frukosten.

»Nå ja, det blir ju i det hela taget en rätt bra frukost, den här!» sade mr Weller, i det han med mycken tillfredsställelse betraktade den av honom uppdukade anrättningen. »Se så, go'herrar, kom nu och smaka på! sa' engelsman åt frasosen, se'n han hade skruvat på bajonetten.»

Det behövdes icke någon ny uppmaning för att förmå sällskapet att göra full rättvisa åt anrättningen, och lika litet trugning behövdes för att mr Weller, den långe skogvaktaren och de två pojkarna att slå sig ned i gräset på ett litet avstånd och göra rent hus på den dem anvisade delen av måltiden. En gammal ek lämnade sällskapet en behaglig skugga, och en vidsträckt utsikt över ängar och fält, genomskurna av brokiga häckar och rikt prydda med skog, utbredde sig för deras blickar.

»Det här är ju förtjusande — riktigt förtjusande!» sade mr Pickwick, på vars uttrycksfulla ansikte solen började att fjälla av skinnet.

»Ja, är det så, gamle vän!» svarade Wardle. »Se så — ett glas punsch!»

»Med största nöje», sade mr Pickwick, och belåtenheten i hans ansikte, sedan han druckit ur det, vittnade om uppriktigheten i hans svar. — »Utsökt!» sade mr Pickwick och smackade med läpparna. »Alldeles utmärkt! Så kall och präktig! Jag måste verkligen ta mig ett glas till. Hör nu, go' herrar», fortfor mr Pickwick, ännu alltjämt hållande fast i kruset, »en skål för våra vänner i Dingley Dell!»

Skålen dracks med högljutt bifall.

»Jag ska säga vad jag ska göra för att att öva mig i skjutning igen», sade mr Winkle, som satt och åt skinka och bröd med en fällkniv. »Jag ska sätta upp en uppstoppad fågel på översta ändan av en stång och skjuta på den först på kort och sedan på längre håll. Det är en ypperlig övning.»

»Det är verkligen en alldeles ypperlig kall punsch», sade mr Pickwick med en öm blick på stenkruset, »och det är alldeles fasligt varmt — Tupman, min bäste vän, vill ni dricka ett glas punsch med mig?»

»Med största nöje», svarade mr Tupman, och sedan mr Pickwick tömt detta glas, slog han i ett nytt för att se efter om det fanns citronskal i punschen, och sedan han förvissat sig om att det icke fanns citronskal uti den, drack