»Och laga att ni håller den här platsen i god ordning — hör ni det, Hunt?»
»Ja, sir.»
»Och påminn mig om att det ska spikas upp en brädlapp här med varning för ohägn och om fotanglar och sådant där, för att hålla simpelt folk på avstånd. Hör ni det, Hunt?»
»Jag ska inte glömma det, sir.»
»Ursäkta, sir», sade andre trädgårdsmästaren, i det han närmade sig med hatten i hand.
»Nå, Wilkins, vad vill ni?» sade kapten Boldwig.
»Jo, jag ber om ursäkt, sir, men jag tror, att man redan varit och gjort ohägn här i dag.»
»Vad för slag?» sade kaptenen och såg sig bistert omkring.
»Ja, sir — jag tror, att man har varit och ätit middag här.»
»Ja, fördöme deras oförskämdhet, ha de inte varit det!» sade kapten Boldwig, då de smulor och kvarlevor, som lågo strödda i gräset, mötte hans ögon. »De ha verkligen slukat sin föda här. Jag skulle önska, att jag hade de landstrykarna här!» sade kaptenen, i det han knöt handen om den tjocka käppen.
»Jag ber om ursäkt, sir», sade Wilkins; »men —»
»Men vad? Vasa?» röt kaptenen, och följande riktningen av Wilkins blyga blick, träffade hans ögon skottkärran och mr Pickwick.
»Vad är ni för en, ni skurk?» sade kaptenen, i det han bibragte mr Pickwicks lekamen åtskilliga stötar med den tjocka käppen. »Vad heter ni?»
»Kall punsch», mumlade mr Pickwick och föll åter i sömn.
»Det är bara oförskämdhet — fördömd oförskämdhet», sade kapten Boldwig. »Han bara låtsar att sova», fortfor kaptenen högeligen förbittrad. »Han är drucken; han är drucken, den plebejen! Rulla bort honom, Wilkins; rulla genast bort honom!»
»Vart ska jag rulla honom, sir?» frågade Wilkins helt bävande.
»Rulla honom ända in i helvete!» svarade kapten Boldwig.»
»Ja, sir», sade Wilkins.
»Stanna!» ropade kaptenen.
Wilkins stannade följaktligen.
»Rulla honom in på fähusgården», sade kaptenen, »så få vi se om han kallar sig Punsch, då han vaknar. Han ska inte trotsa mig. Rulla bort honom!»
Bort rullade mr Pickwick enligt den stränga befallningen, och den store kapten Boldwig fortsatte sin vandring, svällande av förtrytelse.
Obeskrivlig var det lilla sällskapets förvåning, då det vid återkomsten fann, att mr Pickwick hade försvunnit och tagit skottkärran med sig. Detta var den mest gåtlika och oförklarliga händelse man någonsin hade hört talas om. Det skulle redan ha varit någonting högst utomordentligt uti att en lam man utan vidare omständigheter rest sig upp och gått sin väg; men att han till på köpet för sitt nöjes skull skjutit en tung skottkärra framför sig, det var då rent av ett underverk. Man genomletade tillsammans och var för sig alla möjliga vinklar och vrår; man ropade, visslade, skrattade och ropade igen — allt med samma påföljd. Mr Pickwick stod ingenstädes att finna, och efter några timmars fruktlöst letande kom man till den obehagliga slutsatsen, att man måste gå hem utan honom.
Under tiden hade mr Pickwick blivit rullad in på fähusgården, och ännu, alltjämt sovande i all sköns lugn i skottkärran, blivit instängd därstädes till obeskrivlig glädje och förlustelse, icke blott för alla pojkarna i byn, utan även för de tre fjärdedelar av befolkningen, som hade samlat sig för att åse hans uppvaknande. Om det hade väckt deras stora glädje att se honom rullas in på fähusgården, huru mångdubbelt större blev icke denna glädje, då han efter några otydliga ord på »Sam!» reste sig upp i skottkärran och med obeskrivlig förvåning stirrade på ansiktena framför honom.
Ett allmänt gapskratt var naturligtvis signalen till att han hade vaknat, och hans ovillkorliga fråga om vad som stod på framkallade ett om möjligt ännu mera högljutt.
»Här kommer att bli trivligt!» skrek hopen.
»Var är jag?» utbrast mr Pickwick.
»I fähuset», svarade en mängd röster ur folkhopen.
»Hur kom jag hit? Vad gjorde jag? Varifrån har jag blivit förd?»
»Boldwig — kapten Boldwig!» var det enda svaret.
»Släpp mig ut!» ropade mr Pickwick. »Var är min betjänt, och var äro mina vänner?»
»Några tockna finns det inte, hurra!» Och så kom en
