Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


kålrot, och så kom en potatis och så ett ägg jämte åtskilliga andra små bevis på massans skämtsamma lynne.

Huru länge detta uppträde kunnat räcka, och huru mycket mr Pickwick kunnat komma att lida därav, kan ingen veta, så framt icke en vagn, som for hastigt förbi, plötsligt hade stannat, om icke gamle Wardle och mr Weller hade stigit ur den, och om icke den förstnämnde på kortare tid än som behöves för att skriva det, om icke till att läsa det, hade banat sig väg fram till mr Pickwick och hjälpt honom upp i vagnen, just som Sam hade slutat det tredje och sista varvet av en knytnävsstrid med byns rättstjänare.

»Spring till fredsdomaren!» ropade ett dussin röster.

»Ja, spring ni!» sade mr Weller, i det han hoppade upp på kuskbocken; »och hälsa så mycket från mig — hälsa så mycket från mr Weller till herr fredsdomaren och säg honom att jag gjort kol på hans rättstjänare, och om han vill skaffa sig en ny, så ska jag komma tillbaka i morgon och göra kol på honom också. Kör på kusk!»

»Så snart jag kommer till London tar jag ut stämning på den där kapten Boldwig för olaga häktning», sade mr Pickwick, då vagnen tog av ut från byn.

»Det tycks som om vi gjort ohägn», sade mr Wardle.

»Det rör mig inte», sade mr Pickwick; »Jag tar i alla fall ut stämning på honom.»

»Nej, det gör ni inte.»

»Jo, jag gör det, så sant —» men som det låg ett skämtsamt uttryck i Wardles ansikte, hejdade sig mr Pickwick och sade: »Och varför skulle jag intet göra det?»

»Jo», sade gamle Wardle och brast ut i skratt, »emedan man skulle kunna vända saken mot några av oss och säga, att vi hade druckit för mycket kall punsch.»

Nu måste mr Pickwick le, om han ville eller icke; leendet utvecklade sig till ett skratt, och skrattet växte ut till ett gapskratt, som blev allmänt. För att nu underhålla det goda lynnet, stannade de vid första värdshus de kommo till och beställde grogg över lag och en extra styv åt mr Samuel Weller.



TJUGONDE KAPITLET

SOM VISAR HURU DODSON OCH FOGG SKÖTTE AFFÄRER OCH HURU DERAS SKRIVARE ROADE SIG, HURU ETT RÖRANDE MÖTE ÄGDE RUM MELLAN MR WELLER OCH HANS LÄNGE SAKNADE FADER, VILKA UTVALDA ANDAR SAMLADES pÅ »SKATAN OCH TRÄDSTUBBEN», SAMT VILKET PRÄKTIGT KAPITEL DET NÄSTA KOMMER ATT BLI


I nedra våningen i ett smutsigt hus vid yttersta ändan av Freemans Court, Cornhill, sutto de fyra skrivarna hos herrar Dodson & Fogg, två av H. Maj:ts attorneys vid Kings Bench- och civilrätten i Westminster samt solicitors vid högsta domstolen, vilka förenämnda skrivare under sin dagliga sysselsättning uppfångade ungefär lika mycket glimtar av himlens ljus och himlens sol, som en människa kan hoppas att få göra, då hon befinner sig nere på botten av en någorlunda djup brunn, men utan att de hade det tillfälle att få skåda stjärnorna mitt på dagen, som sistnämnda avskilda ställning erbjuder.

Herrar Dodson & Foggs kontor var ett mörkt och unket rum med en hög avbalkning av trä för att dölja skrivarna för profana blickar, ett par gamla trästolar, en mycket högt pickande klocka, en kontorsalmanacka, en ställning att sätta paraplyer på, en klädhängare och några få hyllor, på vilka lågo åtskilliga numrerade buntar av smutsigt papper, några gamla furulådor försedda med pappersetiketter, samt diverse gamla bläckhorn av olika form och storlek. Till korridoren som bildade förstuga åt kontoret, ledde en glasdörr och på yttersidan av denna glasdörr inställde sig mr Pickwick, med Sam Weller i hälarna, fredagsförmiddagen efter den tilldragelse vi i föregående kapitel troget skildrat.

»Är mr Dodson eller mr Fogg hemma, sir?» frågade mr Pickwick helt artigt, i det han närmade sig skranket med hatten i hand.

»Mr Dodson är inte hemma och mr Fogg är för ögonblicket upptagen», svarade rösten, och med detsamma tittade det huvud, vartill rösten hörde, med en penna bakom örat, upp över avbalkningen bort till mr Pickwick.