Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Det var ett ruskigt huvud, vars rödgula hår, som var omsorgsfullt benat på ena sidan och insmort med pomada, låg upplagt i små halft knollrade testar kring ett platt ansikte, som pryddes av ett par små ögon och garnerades av en mycket smutsig skjortkrage och en mycket urblekt svart halsduk.

»När kommer mr Dodson hem, sir?» frågade mr Pickwick.

»Det kan jag icke säga.»

»Dröjer det länge innan mr Fogg blir ledig?»

»Vet inte.»

Här började mannen att mycket omständligt formera sin penna, medan en annan skrivare, som i skydd av locket på sin pulpet lagade till ett fräspulver, skrattade gillande.

»Nå, så får jag väl vänta», sade mr Pickwick. Intet svar följde och mr Pickwick satte sig därför objuden ned och lyssnade till klockans höga pickande och skrivarnas halvhöga samtal.

När de pratat en god stund hostade mr Pickwick för att väcka de unga männens uppmärksamhet där bakom avbalkningen; och som de nu hade lättat sitt sinne med ett litet samtal sins emellan, nedläto de sig även att ägna främlingen någon uppmärksamhet.

»Jag undrar om Fogg ännu är upptagen?» sade Jackson.

»Jag ska se åt», sade Wicks, i det han långsamt reste sig upp från sin stol.

»Vad var det han sa att han hette?» viskade Wicks.

»Pickwick», svarade Jackson; »det är han som är svarande i målet Bardell mot Pickwick.»

Ett plötsligt skrapande med fötter, som blandade sig med ett kvävt skratt hördes bakom avbalkningen.

»De oppsalvera er, sir», viskade mr Weller.

»Oppsalvera mig!» svarade mr Pickwick. »Vad vill det säga?»

Mr Weller svarade med att peka med sin tumme över sin axel, och då mr Pickwick såg upp, övertygades han om den trevliga omständigheten, att samtliga fyra skrivare, med ansikten, som uttryckte den högsta grad av munterhet, och med huvudena över skranket mycket noggrant betraktade den förmente hjärtekrossarens och kvinnofridstörarens hela yttre varelse. I det han såg upp, försvunno genast samtliga huvudena, och i nästa ögonblick hördes det raspande ljudet av pennor, som med ursinnig fart flögo över papper.

En plötslig ringning på den klocka, som hängde i kontoret, kallade mr Jackson till Foggs rum, varifrån han återvände för att säga, att mr Fogg var färdig att taga emot mr Pickwick, ifall han ville stiga upp.

Mr Pickwick gick följaktligen uppför trappan, lämnande Sam Weller kvar där nere. Dörren till rummet däruppe bar, skrivna med läsliga bokstäver, de majestätiska orden: »Mr Fogg», och sedan mr Jackson knackat på den, förde han in mr Pickwick.

»Är mr Dodson hemma?» frågade mr Fogg.

»Han kom just nu», svarade Jackson.

»Bed honom stiga in hit.»

»Var god och sitt ned», sade Fogg; »där är tidningen, sir; min kompanjon kommer strax, och då kunna vi tala närmare om saken, sir.»

Mr Pickwick tog en stol och tidningen; men i stället för att läsa i denna, tittade han över kanten på den och mönstrade affärsmannen, som var ett slags äldre, finnig, av vegetabilier levande herre i svart frack, svartmelerade byxor och små svarta damasker — ett slags varelse, som tycktes utgöra en väsentlig beståndsdel av den pulpet, vid vilken han skrev, och äga ungefär lika mycket tanke och känsla som denna.

Efter några minuters tystnad inträdde mr Dodson, en stor, korpulent man med strängt ansikte och hög röst, och samtalet började.

»Det här är mr Pickwick.»

»Nåväl, sir», sade Dodson, »vad har ni att föreslå?»

»Ja», sade Fogg, i det han stack händerna i byxfickorna och lutade sig baklänges i sin stol, »vad har ni att föreslå, mr Pickwick?»

»Tyst, Fogg», sade Dodson, »och låt mig höra vad mr Pickwick har att säga?»

»Jag har kommit hit, mina herrar», sade mr Pickwick och såg helt vänligt på de båda kompanjonerna, »jag har kommit, mina herrar, för att uttrycka den förvåning, varmed jag mottog ett brev för några dagar sedan, och för att fråga, vilka skäl ni kunna ha för att öppna rättegång emot mig.»

»Skäl för att —» så långt hade Fogg kommit i sitt utrop, då han hejdades av Dodson.

»Mr Fogg», sade Dodson, »jag ämnar tala.»

»Ursäkta, mr Dodson!» sade Fogg.

»Om skälen för rättegången, sir», fortfor Dodson med