moralisk höghet i sin min, »torde ni rådfråga ert eget samvete och er egen känsla. Vi, sir, ledas endast och allenast av vår klients förklaring. Denna förklaring, sir, kan möjligen vara sann eller möjligen vara falsk; den kan vara trovärdig eller motsatsen; men om den är sann och trovärdig, så drager jag inte i betänkande att säga, att våra skäl att börja process mot er äro starka och ovederläggliga. Ni kan möjligen vara en olycklig man, sir, eller ni kan möjligen vara en ränkfull; men om jag såsom juryman bleve uppmanad att på min ed uttala min tanke om ert beteende, sir, så tvekar jag inte att säga, att jag inte skulle hysa mer än en tanke därom.»
Här rätade Dodson upp sig med en min av förnärmad dygd och såg på Fogg, som stack händerna ännu djupare ned i sina fickor, nickade slugt med huvudet och yttrade i den mest bifallande ton:
»Fullkomligt riktigt!»
»Nåväl, sir», sade mr Pickwick, i vars ansikte en högst pinsam känsla avspeglade sig, »tillåt mig att försäkra er, att jag i vad denna sak angår är en högst olycklig människa.»
»Jag vill hoppas det, sir», svarade Dodson; »jag vill tro att ni möjligen är det, sir. Om ni verkligen är oskyldig till det som lägges er till last, så är ni olyckligare än jag ansett det vara möjligt att någon människa kunde bli. Vad säger ni, mr Fogg?»
»Jag säger alldeles detsamma som ni», svarade Fogg med ett klentroget leende.
»Den stämning, varmed saken börjar, sir», fortfor Dodson, »är utfärdad i laglig form. Var är vårt diarium, mr Fogg?»
»Här är det», sade Fogg och räckte honom en fyrkantig bok med pergamentsband.
»Här är rubriken», tog Dodson åter till orda. »“Middlesex. Stämning uttagen av Martha Bardell, änka, mot Samuel Pickwick. Skadestånd 1500 pund. Dodson & Fogg för käranden. Den 28 augusti 1827.” — Allt är i fullkomlig ordning, sir.» Och Dodson hostade och såg på Fogg, som likaledes sade! »I fullkomlig ordning.» Och därefter sågo de bägge på mr Pickwick.
»Jag måste således antaga», sade mr Pickwick, »att det verkligen är er avsikt att gå vidare i denna sak?»
»Antaga, sir? Det kan ni med full trygghet göra», svarade Dodson med något som kom ett leende så nära, som hans värdighet tillät.
»Och att det fordrade skadeståndet verkligen belöper sig till femton hundra pund?» sade mr Pickwick.
»Till vilket antagande ni kan lägga min försäkran, att om vi hade kunnat förmå vår klient därtill, skulle hon fordrat tre gånger den summan, sir», svarade Dodson.
»Jag tror emellertid att mrs Bardell uttryckligen förklarade», anmärkte Fogg med en blick på Dodson, »att hon inte ville ingå förlikning för en enda shilling mindre.»
»Det är bra mina herrar, det är bra!» sade mr Pickwick, i det båda han själv och hans vrede reste sig. »Ni skola få höra närmare av min sakförare, mina herrar.»
»Det skall bli oss ett stort nöje», sade Fogg och gnuggade händerna.
»Ett stort nöje», sade Dodson och öppnade dörren.
»Men innan jag går, mina herrar», sade den upphetsade mr Pickwick, i det han vände sig om vid första trappsteget, »torde det tillåtas mig att anmärka, att av alla skamliga och gemena handlingar —»
»Vänta, sir, vänta ett ögonblick», inföll Dodson ytterst artigt. »Mr Jackson — mr Wicks!»
»Sir!» sade de båda skrivarna, i det de visade sig nere vid trappan.
»Jag önskar att ni skola höra vad den här herrn säger», sade Dodson. »Var god och fortsätt, sir — skamliga och gemena handlingar, tror jag att det var ni sade, sir?»
»Ja, det sade jag!» utbrast mr Pickwick i högsta förbittring. »Jag sade, sir, att av alla skamliga och gemena handlingar, som någonsin förövats, är denna den värsta. Jag upprepar det, sir.»
»Hör ni det, mr Wicks?» sade Dodson.
»Ni glömmer väl inte de där yttrandena, mr Jackson?» sade Fogg.
»Ni vill kanske kalla oss bedragare, sir?» sade Dodson.
»Var god och gör det, sir, om ni har lust — var god och gör det!»
»Ja, det gör jag», sade mr Pickwick. »Ni äro ena bedragare!»
»Mycket bra!» sade Dodson. »Ni kan väl höra det där nere, mr Wicks?»
»Ja bevars, sir», svarade Wicks.
»Ty i annat fall torde ni kanske stiga ett par trappsteg högre upp», tillade mr Fogg.
