»Var god och fortfar, sir — var god och fortfar! Kalla oss tjuvar, sir; eller ni har kanske till och med lust att anfalla en av oss? Var så god och gör det, sir, om det lyster er. Vi skola inte göra det ringaste motstånd. Var så god och gör det, sir!»
Som Fogg ställde sig mycket frestande i håll för mr Pickwicks knutna näve, är det ganska troligt att besagde gentleman skulle ha uppfyllt denna hans enständiga anhållan, om icke Sam hade lagt sig emellan, i det han lämnade kontoret, gick uppför trappan och tog sin husbonde vid armen.
»För all del kom med!» sade mr Weller. »Att spela fjäderboll kan visst vara ett mycket trefligt nöje, sir, bara inte man själv är fjäderbollen och två advokater sällträna, ty då går det alltför hett till för att bli trevligt. Kom med, sir, kom med! Om ni vill lätta ert hjärta med att piska upp någon, så kom ned på gården och piska upp mig; men här uppe skall det bli ett alltför dyrbart nöje.»
Och utan vidare omständigheter drog mr Weller sin husbonde ned utför trappan och ut från gården, och sedan han bragt honom lyckligt och väl ut på gatan, ställde han sig bakom honom, färdig att följa varthelst han ville föra honom.
Mr Pickwick fortsatte sin gång i djupa tankar, gick över gatan bort mot Mansion House och styrde kosan mot Cheapside. Sam kunde icke begripa vart det bar av, förrän hans herre vände sig om och sade:
»Sam, jag vill genast gå och besöka mr Perker.»
»Just det ställe dit ni borde ha gått i går kväll, sir», svarade mr Weller.
»Ja, jag tror det nästan, Sam», sade mr Pickwick.
»Jag vet det, sir», sade mr Weller.
»Nåja, Sam», svarade mr Pickwick, »vi skola snart vara där; men som jag är en smula upprörd, skulle jag gärna först vilja ha litet konjak och vatten. Var kan man få det, Sam?»
Mr Wellers kännedom av London var omfattande och noggrann, och han svarade därför utan ringaste betänkande:
»Andra gården på höger hand — näst sista huset på samma sida av gatan — välj den avplankning, som är närmast kaminen, ty där finns det inte något ben mitt under bordet, som alla de andra ha, och det är så obekvämt.»
Mr Pickwick följde obetingat sin betjänts anvisning, lät Sam följa med och trädde in i det utpekade värdshuset, där konjaken och vattnet snart kommo fram, medan mr Weller, som satt på ett aktningsfullt avstånd, ehuru vid samma bord som hans herre, läskade sig med en mugg porter.
Rummet var ytterst enkelt och tarvligt och tycktes tydligen stå under särskilt beskydd av diligens-kuskar; ty flera herrar, som, efter hela deras utseende att döma, tillhörde detta lärda yrke, sutto och drucko och rökte tobak i de olika båsen. Bland dessa ådrog sig en tjock, rödbrusig, äldre man, som satt i båset mitt emot, framför alla andra mr Pickwicks uppmärksamhet. Den tjocke mannen rökte med mycken iver, men mellan varje halva dussin bloss tog han pipan ur munnen och såg först på mr Waller och därefter på mr Pickwick. Därpå begrov han vanligen så mycket av sitt ansikte i ett tennstop, som stopets omfång medgav, och såg så åter på Sam och mr Pickwick. Därpå drog han åter ett halvt dussin bloss ur sin pipa med den djupsinnigaste min och såg så återigen på dem. Slutligen började den tjocke mannen, sedan han lagt sina ben upp på en stol och stött ryggen mot väggen, att röka och blossa, utan att vidare taga pipan ur munnen, och att stirra på de nya gästerna, som om han beslutit att se sig riktigt mätt på dem.
I början hade den tjocke mannens rörelser undfallit Sams uppmärksamhet; men allt eftersom han såg mr Pickwicks ögon då och då vända sig emot honom, började han stirra i samma riktning, i det han på samma gång skuggade för sina ögon med handen, som om han till en del kände igen föremålet framför honom och gärna ville riktigt förvissa sig om dess identitet. Hans tvivel blevo emellertid snart hävda, ty sedan den tjocke mannen hade pustat ett tjockt rökmoln ur sin pipa, dök en hes stämma, liksom med en sällsam ansträngning av buktaleri, upp ur de veckrika schalar, som insvepte hans hals och bröst, och utstötte långsamt dessa ljud:
»Se, Sammy!»
»Vem är det, Sam?» frågade mr Pickwick.
»Ja, jag skulle knappast ha trott det, sir», svarade mr Weller med förvånad min. »Det är gubben.»
»Gubben?» sade mr Pickwick. »Vilken gubbe?»
»Far min, sir», svarade mr Weller. »Hur står det till med hälsan, farsgubbe?» Och med denna sköna uppsvallning av personlig känsla gjorde mr Weller plats på stolen bredvid honom åt den tjocke mannen, som närmade sig, med pipan och stopet i hand för att hälsa på honom.
»Hör nu, Sammy», sade fadern, »jag har minsann inte sett dig på två år och mer till.»
