Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Sam Weller underrättade viskande sin far om det förhållande, varuti han stod till mr Pickwick.

»Ursäkta, sir», sade den äldre mr Weller och tog av sig hatten, »jag hoppas, att ni inte har något att anmärka mot Sammy, sir?»

»Nej, icke det ringaste», svarade mr Pickwick.

»Gläder mig mycket att höra, sir», sade den gamle mannen; »jag gjorde mig rätt mycket besvär med hans uppfostran, sir; lät honom springa omkring på gatorna, medan han ännu var helt ung, och ta vara på sig själv. Detta är det enda sätt, varpå man kan vänja en gosse att få öppna ögon, sir?»

»Det förefaller mig likväl som om detta vore en tämligen farlig metod», sade mr Pickwick med ett leende.

»Och inte så alldeles säker heller», tillade Sam; »jag blev riktigt regalt lurad härom dagen.»

»Nej, verkligen?» sade fadern.

»Jo, så blev jag», genmälde sonen och beskrev nu med så få ord som möjligt huru han som en riktig åsna hade låtit draga sig vid näsan av Job Trotters list.

Den äldre mr Weller lyssnade med djupaste uppmärksamhet till berättelsen och sade, då den var slutad:

»Var en av de där gökarna lång och smal, med långt hår och ett käftamente, som går kring som en väderkvarnsvinge?»

Mr Pickwick förstod icke så alldeles den sista delen av beskrivningen, men som han förstod den första, svarade han »ja» på vinst och förlust.

»Och den andra är en svarhårig baddare i mullbärsfärgat livré och med ett mycket stort huvud?»

»Ja visst, det är han!» sade mr Pickwick och Sam mycket ivrigt.

»Ja, då vet jag var vi ha dem, det är allt vad jag kan säga», sade mr Weller; »de äro bägge två, helskinnade nog, i Ipswich.»

»Verkligen?» sade mr Pickwick.

»Jo, det är tvärsäkert», sade mr Weller, »och jag kan säga er hur jag vet det. Jag kör ibland en Ipswich-diligens för en vän till mig. Dagen efter den där natten, då ni fick röjmatisten på halsen, körde jag dit ned, och i “Svarta Pojken” i Chelmsford — just det ställe där de ha tagit in — tog jag opp dem och skjutsade dem till Ipswich, där betjänten — han i mullbärslivréet — talte om för mig att de ämnade stanna för en längre tid.»

»Jag ska följa efter honom», sade mr Pickwick. »Vi kunna lika gärna bese Ipswich som något annat ställe. Jag ska följa efter honom.»

»Jag kör till Ipswich i övermorgon, sir», sade den äldre mr Weller, från “Tjuren” i Whitechapel; och om ni verkligen ämnar er dit, så är det bäst att ni följer med mig.»

»Ja, det har ni rätt uti», svarade mr Pickwick; »jag kan skriva till Bury och be dem möta mig i Ipswich. Vi skola följa med er. Men ha nu inte så bråttom mr Weller; vill ni inte förtära någonting?»

»Jag tackar så mycket, sir?» svarade mr Weller och stannade tvärt. »Kanske att en liten konjak att dricka en skål uti för er hälsa och Sammys välgång inte skulle vara så tokigt.»

»Nej, det tror jag med», sade mr Pickwick. »En konjak!»

Konjaken bars fram, och sedan mr Weller ryckt sig i luggen för mr Pickwick och nickat åt Sam, slog han den i sin rymliga hals, som om den icke hade varit större än en fingerborg.

»Bra gjort, far!» sade Sam. »Men akta er, gamle hedersknyffel att ni inte får ett anfall av er gamla krämpa, gikten.»

»Jag har hittat på en tvärsäker kur för den, Sammy», svarade mr Weller, i det han satte ifrån sig sitt glas.

»En tvärsäker kur för gikt!» sade mr Pickwick och tog fram sin anteckningsbok. »Och vad är det?»

»Gikten, sir», svarade mr Weller, »är en krämpa som kommer av för mycket maklighet och bekvämlighet. Om ni någonsin skulle få gikt, sir, så gift er med en änka, som har en duktigt stark röst och så tämligen förstår sig på att använda den, och ni skall aldrig mer få gikt. Det är ett kapitalt medel, sir. Jag begagnar det regelbundet och kan gå i god för att det ska fördriva varenda sjukdom som kommer av för mycken trevnad.»

Sedan mr Weller hade meddelat denna värderika hemlighet, klämde han sista droppen ur sitt glas, blinkade slugt, drog en djup suck och gick långsamt sina färde.

»Nå, vad tänker du om vad din far säger, Sam?» frågade mr Pickwick med ett leende.

»Vad jag tänker, sir!» svarade mr Weller. »Jo, jag tänker att han är ett offer för giftaslusten, som Blåskäggs kaplan sa', med en medlidsam tår, när han begravde honom.»

Som det icke fanns någonting att svara på denna sär-