Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


deles lämpliga slutsats, betalte mr Pickwick sin räkning och fortsatte sin vandring till Grays Inn. Men då han anlände dit, var klockan över åtta, och den oavbrutna ström av herrar i smutsiga halvstövlar, flottiga, grå hattar och luggslina kläder, som togo vägen mot de olika utgångarna, underrättade honom att de flesta kontoren voro stängda för dagen.[1]

Sedan de stigit upp för några smutsiga trappor, fann mr Pickwick sin misstanke besannad. Mr Perkers yttre dörr var stängd, och den dödstystnad, som följde på mr Wellers upprepade sparkar mot den, förkunnade att herrar skrivare hade dagit sig tillbaka från affärerna för den dagen.

»Jo, det här är just trevligt, Sam!» sade mr Pickwick. »Jag hade nödvändigt velat tala med honom nu genast, och jag vet, att jag inte får en blund i mina ögon i natt, om jag inte kan trösta mig med den tanken, att jag anförtrott denna sak åt en man av facket.»

»Här kommer en gammal gumma uppför trappan, sir», svarade mr Weller; »kanske att hon vet var vi kunna finna någon. Hallå där, gamla mor. Kan ni säga var mr Perkers folk håller hus?»

»Mr Perkers folk», svarade en mager, gammal gumma av ett högst fattigt och uselt utseende, som stannade för att hämta andan, sedan hon kommit uppför trappan, »mr Perkers folk har gått ut och jag ska gå in och sopa kontoret.»

»Vet ni var man kan träffa mr Perker, min goda kvinna?»

»Nej, det vet jag inte», svarade gumman buttert. »Han är ute i sta'n nu.»

»Det var högst olyckligt!» sade mr Pickwick. »Ni vet väl inte händelsevis var hans skrivare finns?»

»Jo, det vet jag; men han skulle inte tacka mig, om jag sa' er det», svarade städerskan.

»Jag har en mycket viktig angelägenhet att tala med honom om», sade mr Pickwick.

»Kan det inte gå an att dröja till i morgon?» frågade kvinnan.

»Nej, inte gärna.»

»Nåja», sade den gamla kvinnan, »om det var någonting mycket viktigt, skulle jag säga var han var, så att jag förmodar, att det inte är någonting ont uti att säga det. Om ni går till 'Skatan och Trästubben', och i skänkrummet där frågar efter mr Lowten, så visar man er in till honom, och han är mr Perkers biträde.»

Med denna anvisning och den ytterligare upplysning, att bemälda värdshus låg inne på en gård, som åtnjöt den dubbla förmånen att befinna sig i närheten af Clare Market och baksidan av New Inn, steg mr Pickwick tillika med Sam lyckligt och väl ned utför den skröpliga trappan och begåva sig ut för att söka upp »Skatan och Trädstubben».

Då mr Pickwick trädde in i skänkrummet, kom en äldre kvinna fram bakifrån en skärm och ställde sig framför honom.

»Är mr Lowten här, min fru?» frågade mr Pickwick.

»Ja, det är han, sir», svarade värdinnan. »Hör hit, Charley! Visa den här herrn in till mr Lowten.»

»Herrn kan inte få komma in nu», sade en sluskig kyparpojke med rött hår, »för mr Lowten håller på och sjunger en lustig visa, och man kör bestämt ut honom. Men han har strax slutat, sir.»

Den rödhårige kyparpojken hade knappast talat till slut förrän ett enstämmigt hamrande på bord och klingande med glas förkunnade att sången just nu hade slutat, varpå mr Pickwick, sedan han uppmanat Sam att trösta sig i skänkrummet, lät visa sig in till mr Lowten.

Vid anmälningen: »En herre, som vill tala med er, sir», såg en ung man med pussigt ansikte, som satt i länstolen vid ena bordsändan, med en viss förvåning bort åt det håll, varifrån rösten kom, och förvåningen tycktes för ingen del bliva mindre, då hans ögon föllo på en individ, som han aldrig förr hade sett.

»Jag ber om ursäkt, sir», sade mr Pickwick, »och jag beklagar mycket, att jag kommer och stör de andra herrarna också; men mitt ärende är av största vikt, och om ni tillåter mig att uppehålla er i fem minuter i denna ända av rummet, skall jag bli er mycket förbunden.»

Den pussige unge mannen steg upp, sköt fram en stol åt mr Pickwick i en mörk vrå av rummet och lyssnade uppmärksamt till hans beskrivning på sina lidanden.

»Ah», sade han, då mr Pickwick hade slutat, »Dodson & Fogg — skarp praktik, deras — utmärkta affärsmän, Dodson & Fogg, sir.»

  1. De s. k. Inns of Court i London voro ursprungligen juridiska undervisningsanstalter, där de studerande fingo husrum och mat och där de övade sig uti att disputera och åhöra föreläsningar. Ehuru de icke vidare äro undervisningsanstalter, måste likväl envar, som vill bliva sakförare (Barrister), visa att han någon tid bott i en sådan Inn, liksom även många sakförare ha sina kontor därstädes.