Mr Pickwick medgav skärpan i Dodson & Foggs praktik, varefter mr Lowten fortfor:
»Perker är inte i sta'n och kommer inte tillbaka förrän i slutet av nästa vecka; men om ni önskar att bemöta stämningen och vill anförtro mig avskriften, så kan jag göra allt vad som behövs till dess han kommer tillbaka.»
»Det var just därför jag kom», sade mr Pickwick, i det han överlämnade dokumentet. »Om någonting särskilt skulle hända, kan ni skriva till mig på Ipswich, poste restante.»
»Nå, då är den saken klar», svarade mr Perkers biträde, och då han nu såg mr Pickwicks ögon vandra nyfiket bort mot bordet, tillade han: »Men ni vill kanske stanna hos oss en halftimme eller så? Vi äro ett kapitalt sällskap här i afton. Här är Samkins och Greens första biträde, Smithers och Prices skrivare och Pimpkin och Thomas' bokhållare — sjunger en ypperlig visa — och Jack Ramber och en hel hop andra. Ni kommer från landet, förmodar jag? Skulle ni ha lust att stanna hos oss en stund?»
Mr Pickwick kunde icke motstå ett så frestande tillfälle till att studera den mänskliga naturen. Han lät föra sig fram till bordet, där han, sedan han med de vanliga formaliteterna blivit föreställd för sällskapet, fick sig en stol i närheten av ordföranden och beställde sig ett glas av sin älsklingsdryck.
En djup tystnad följde, tvärtemot mr Pickwicks förväntan.
»Ni finner inte det här obehagligt, sir?» sade hans granne till höger, en herre med randig skjorta och knappar med oäkta förgyllning samt med en blossande cigarr i munnen.
»Nej, inte det ringaste», svarade mr Pickwick. »Jag tycker mycket om cigarrök, fastän jag sjäv inte är rökare.»
»Det skulle göra mig bra ont att säga att jag inte vore det», inföll en annan herre på andra sidan av bordet. »Att röka är mat och husrum för mig.»
Mr Pickwick kastade en blick på talaren och tänkte, att det vore en god sak om det vore tvätt också.
Nu uppstod åter en stunds tystnad; mr Pickwick var främling, och hans ankomst verkade tydligen nedstämmande på sällskapet.
»Jag har i afton, mina herrar», sade mr Pickwick, i hopp om att bringa ett ämne å bane, i vars avhandlande hela sällskapet kunde deltaga, »jag har i afton varit på ett ställe, vilket ni alla utan tvivel mycket väl känna, men där jag inte varit på flera år och som jag mycket litet känner till; jag menar Grays Inn, mina herrar. De äro ändå ena bra underliga vrår i en stor stad sådan som London, de där gamla kollegierna.»
»För tusan», sade ordföranden, viskande tvärs över bordet till mr Pickwick, »där vidrörde ni något, varom åtminstone en av oss gärna kunde tala beständigt. Nu får ni nog gamle Jack Rambers munläder i gång; man har aldrig hört honom tala om annat än Inn'erna, och han har bott allena i dem, ända till dess han blivit halvt rubbad till sina sinnen.»
Den individ, på vilken Lowten hänsyftade, var en liten, gul, uppaxlad man, vars ansikte mr Pickwick hittills icke hade kunnat observera, emedan han hade för vana att sitta framlutad, då han teg. Men då den gamle mannen lyfte upp sitt skrynkliga ansikte och fäste sina klara, grå ögon på honom med en skarp, forskande blick, kunde han icke annat än förundra sig att dessa märkvärdiga drag ett enda ögonblick undfallit hans uppmärksamhet. Det vilade ständigt ett strängt leende över hans anlete; sin haka stödde han mot en lång, torr hand med naglar av ovanlig längd, och då han lutade huvudet åt ena sidan och tittade skarpt fram under sina buskiga, grå ögonbryn, låg det en sällsam, vild, halvt frånstötande slughet i hans sneglande blick.
Sådan var den gestalt, som nu trädde fram och bröt ut i en livlig ordström. Men som detta kapitel redan räckt länge nog, och den gamle mannen var en märkvärdig personlighet, torde det vara mera aktningsfullt mot honom och bekvämare för oss att låta honom få ordet i ett nytt.
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
I VILKET DEN GAMLE MANNEN UTBREDER SIG ÖVER SITT ÄLSKLINGSÄMNE OCH BERÄTTAR EN HISTORIA OM EN UNDERLIG KLIENT
»Aha!» sade den gamle mannen, vars väsen och utseende
i korthet beskrevos i det föregående kapitlet, »aha, vem var
det som talade om Inn'erna?»
»Det var jag, sir», svarade mr Pickwick. »Jag anmärkte att det var några högst märkvärdiga gamla ställen.»
»Ni!» sade den gamle mannen föraktfullt. »Vad vet ni om den tid, då unga män stängde sig inne i dessa ensliga
