Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


rum och läste och läste, timme efter timme och natt efter natt, till dess förståndet flög sin kos under deras midnattsstudier; till dess deras själskrafter voro uttömda; till dess morgonens ljus inte skänkte dem någon livlighet eller hälsa; till dess de dukade under för den onaturliga uppoffringen av sin ungdoms krafter på de torra, gamla böckerna? Och gå vi nu längre ned i tiden och till helt olika förhållanden, vad vet väl ni om lungsotens långsamma härjningar eller feberns snabba förstörelse — följderna av ett lustigt liv och vilda förströelser — som så många undergått i dessa samma rum? Huru många tror ni inte förgäves ha bett om barmhärtighet och med krossade hjärtan gått bort från sakförarnas kontor för att söka en viloplats i Themsen eller en tillflyktsort i fängelset? De äro inte några vanliga hus de där Inn'erna. Det finns inte en enda ruta i den gamla panelningen, som, i fall den kunde minnas och tala, inte skulle störta ut ur väggen och berätta sin hemska saga — livets roman, sir, livets roman! Så alldagliga de än kunna synas vara, säger jag er, att de äro ena sällsamma gamla ställen, och jag skulle hellre vilja höra mången legend med ett hemskt ljudande namn än vilken som helst av dessa gamla kamrars verkliga historia.»

Mr Pickwick betraktade den gamle mannen med stor nyfikenhet, och de övriga i sällskapet logo och hörde stillatigande på.

»Ni må prata om edra tyska universitet!» sade den lille mannen. »Bah, bah! Vi ha romantik nog här hemma, utan att vi behöva gå så mycket som en halv mil efter den; det enda är att folk aldrig tänker därpå.»

»Jag har verkligen aldrig förr tänkt på det romantiska uti ifrågavarande ämne», sade mr Pickwick skrattande.

»Nej, naturligtvis har ni inte det», sade den lille gamle mannen, »naturligtvis har ni inte det. Så brukade en av mina vänner säga till mig: “Vad är det väl i det hela taget för märkvärdigt med de där gamla Inn'erna?” — “Sällsamma gamla ställen!” svarade jag. — “Inte det ringaste”, sade han. — “Ensliga!” sade jag. — “Nej, inte det bittersta”, sade han. En morgon dog han av slag, just som han skulle gå och öppna sin yttre dörr. Han föll på huvudet ned i sin papperskorg, och där blev han liggande i aderton månader. Alla trodde att han hade rest från staden.»

»Men huru fann man honom då slutligen?» frågade mr Pickwick.

»Föreståndarna beslöto att bryta upp dörren till hans rum eftersom han inte hade betalt någon hyra på två år. Man gjorde så. Låset sprängdes upp, och ett mycket dammigt skelett i blå frack, svarta knäbyxor och silkesstrumpor föll i armarna på portvakten, som hade öppnat dörren. Eget det där! — Högst eget — vasa?» Och den lille mannen lade huvudet ännu mera på sned och gnuggade händerna med obeskrivlig förtjusning.

»Sådana sällsamma saker ni berättar oss, sir!» sade mr Pickwick, och betraktade den gamle mannens ansikte mycket noggrant genom sina glasögon.

»Sällsamma!» sade den lille mannen. »Prat! Ni tycker bara att de äro sällsamma, därför att ni inte känner någonting om dem. De äro lustiga, men alls inte ovanliga.»

»Lustiga!» sade mr Pickwick ovillkorligt.

»Ja, lustiga, inte sant?» svarade den lille gamle mannen med ett diaboliskt flin, och därpå fortsatte han, utan att vänta på svar: »Jag kände en annan man — låt mig se — det är nu fyrtio år sedan — som hyrde en gammal, fuktig, nedrökt lägenhet, i ett av de äldsta Inn'erna, som i flera år hade stått stängd och ledig. Det var en mängd käringskvaller i svang om den där lägenheten, och den var onekligen också långt ifrån glad och trevlig; men karlen var fattig och lägenheten billig, och detta skulle ha varit ett alldeles tillräckligt skäl för honom, även om den hade varit tio gånger sämre än den verkligen var.

»Han var tvungen att övertaga några förfallna möbler, som funnos där på stället, och däribland ett stort, gammalt skrälle till pappersskåp med stora glasdörrar och en gardin innanför, en för honom tämligen onyttig tingest, eftersom han icke hade några papper att gömma däruti och han, vad kläderna angick, bar dessa med sig på kroppen, vilket just inte heller var något så synnerligt tungt arbete. Nåväl, då han hade fått allt sitt bohag inflyttat — det fyllde inte helt och hållet upp en åkarkärra — och spritt det över rummet, så att de fyra stolarna så mycket som möjligt skulle taga sig som ett dussin, och medan han satt framför kaminen och drack det första glaset av två buteljer whisky, som han hade tagit på kredit, undrande om det någonsin skulle bli betalt och, i fall så vore, om huru många år, föllo hans ögon på glasdörrarna till pappersskåpet. — “Ja”, tänkte han, “om jag inte varit tvungen att taga den där fulingen efter den gamle mäklarens värdering, kunde jag ha fått mig någonting nyttigare för de där pengarna.” — “Vet du vad, gamla kamrat”, sade han högt till skåpet, endast och allenast