Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


för att han inte hade någon annan att tala med, “om det inte kostade mera att få ditt gamla skrov sönderhugget, än det sedan skulle vara värt, skulle jag använda dig till bränsle.”

»Han hade knappast yttrat dessa ord, förrän ett ljud, som liknade ett svagt kvidande, tycktes komma ut från det inre av skåpet. I början studsade han därvid; men då han vid närmare eftertanke antog, att det måste vara någon ung fyr i det närmaste rummet, som hade ätit ute, satte han fötterna på kamingallret och tog eldrakan för att röra omkring elden. I samma ögonblick upprepades ljudet, och i det en av glasdörrarna långsamt öppnades, uppenbarade den en blek och utmagrad gestalt, som i smutsiga och luggslitna kläder stod upprätt i skåpet. Gestalten var lång och mager, och dess ansikte vittnade om sorg och bekymmer; men det var någonting i hyn och hela uppenbarelsen, som inte kunde tillhöra någon levande varelse på denna jorden. — “Vem är ni?” sade den nye hyresgästen, som väl blev mycket blek, men likväl vägde eldrakan i handen och tog med den ett ganska ordentligt sikte på gestaltens ansikte. “Vem är ni?” — “Kasta inte eldrakan på mig. Om ni också slungade den med aldrig så säkert sikte, skulle den likväl utan motstånd fara igenom mig och slå träbeklädnaden bakom mig. Jag är en ande.” — “Men vad vill ni här?” stammade hyresgästen. — “I det här rummet”, svarade vålnaden, “blev min jordiska ruin fullbordad och jag och mina barn bragta till tiggarstaven. I det här skåpet bevarades dokumenten i en lång, lång process, som upptornade sig under en följd av år. I detta rum delade, då jag dött av sorg, två listiga harpyor den förmögenhet, för vilken jag hade kämpat och stritt under en eländig tillvaro, och varav till slut inte en penny tillföll mina olyckliga efterkommande. Jag skrämde dem bort härifrån och har sedan om natten — den enda tid, på vilken jag åter kan besöka jorden — strövat omkring på skådeplatsen för mitt långvariga elände. Denna lägenhet är min: lämna den åt mig.”

»“Om ni nödvändigt vill uppträda här”, sade hyresgästen, som under vålnadens långrandiga förklaring hade fått tid att åter lugna sig, “skall jag med största nöje flytta; men jag skulle likväl bra gärna vilja göra er en fråga, om ni vill tillåta mig det.” — “Tala ut”, sade spöket allvarligt. — “Nåväl”, sade hyresgästen, “jag tillämpar inte anmärkningen på er personligen, eftersom den är tillämplig på alla de vålnader jag hört omtalas; men det förefaller mig tämligen besynnerligt att ni, ehuru ni har tillfälle att besöka de vackraste ställen på jorden — jag antager nämligen, att ni inte fäster er vid afståndet — alltid vänder tillbaka till just de ställen, där ni varit som mest olycklig.” — “Ja, det är minsann ganska sant; det har jag aldrig förr kommit att tänka på”, sade spöket. — “Ni ser, sir”, fortfor hyresgästen, “huru ruskigt det här rummet är. Att döma av skåpets utseende, skulle jag vara frestad att påstå, att det inte är så alldeles fritt från väggohyra, och jag tror verkligen, att ni skulle kunna finna bättre kvarter, för att inte tala om Londons klimat, som är ytterst obehagligt.” — “Ni har fullkomligt rätt, sir”, sade spöket hövligt, “det har inte fallit mig in förr än nu; jag skall genast försöka en förändring av luft”, — och det började också verkligen att försvinna, medan det talade; dess ben voro redan helt och hållet borta. — “Och om ni, sir”, sade hyresgästen, ropande efter det, “skulle vilja vara av den godheten och göra de andra herrar och damer, som nu sysselsätta sig med att besöka gamla, övergivna hus, uppmärksamma på att de kunde ha det vida bättre annorstädes, skulle ni visa samhället en mycket stor tjänst.” — “Ja, det skall jag”, svarade spöket; “vi måste vara ena enfaldiga stackare, verkligen ena mycket enfaldiga stackare; jag kan inte begripa huru vi ha kunnat vara så dumma.”

»Med dessa ord försvann spöket, och vad som är det märkvärdigaste», tillade den gamle mannen med en listig blick över bordet, »det kom aldrig mera igen.»

»Det där är inte så illa, om det är sant», sade herrn med de förgyllda knapparna, i det han tände på en ny cigarr.

»Om!» utbrast den gamle mannen med en blick av obeskrivligt förakt. »Han vill väl förmodligen», tillade han, vänd till Lowten, »även påstå, att min historia om den underliga klienten inte heller är sann; det skulle inte förvåna mig.»


Den gamle mannens berättelse om den underlige klienten

»Vid High-Street i Southwark, strax invid St. George-kyrkan och på samma sida av gatan ligger, såsom de flesta veta, det minsta av våra gäldstuguhäkten, Marshalsea. Ehuru det på senare tider blivit ett helt annat ställe mot den pöl av smuts och orenlighet som det fordom var, erbjuder det likväl även i sitt förbättrade skick en högst ringa frestelse för slösaren eller tröst för lättsinnet. Den dömde förbry-