taren har i Newgate en lika god gård, där han kan hämta frisk luft och taga sig rörelse, som den insolvente gäldenären i Marshalseafängelset.
»Många ögon, som för längesedan äro tillslutna av döden, ha betraktat denna skådeplats sorglöst nog, då de första gången trädde in i det gamla Marshalsea-fängelset; ty förtviflan kommer sällan med olyckans första allvarliga stöt. En man sätter sin lit till obeprövade vänner; tänker på de många anbud och tjänster, som hans muntra kamrater gjorde honom, då han icke behövde dem; han har hopp — den lyckliga oerfarenhetens hopp, och om han än höjer sig under det första slaget, spirar likväl hoppet upp i hans bröst och blommar där, till dess det vissnar för den svikna väntans och likgiltighetens nattfrost. Huru snart ha inte dessa samma ögon, djupt insjunkna i huvudet, stirrat ut från ansikten, som voro avtärda av svält och gulbleka av inspärrningen, under dessa flydda tider då det inte var något figurligt talesätt att säga, att gäldenärerna ruttnade i fängelset, utan hopp om befrielse, utan utsikt till frihet! Detta barbari äger icke längre rum i dess fulla usträckning; men det är ännu tillräckligt kvar därav för att kunna föranleda tilldragelser, som komma hjärtat att blöda.
»För tjugo år sedan nöttes denna gatläggning av stegen av en mor och ett barn, vilka den ena dagen efter den andra, lika säkert som morgonen kom, infunno sig vid fängelseporten. Ofta kommo de dit efter en sömnlös natt av sorg och förtvivlan, en hel timme för tidigt, och nu vände den unga modern helt ödmjukt om, förde den lilla gossen bort till den gamla bron och sökte, i det hon lyfte honom upp i sina armar för att visa honom det glittrande vattnet, som färgades av morgonsolens ljus och livades av alla de ivriga förberedelser till arbete eller förströelse, som floden framvisar vid denna tidiga timme, att sysselsätta hans tankar med de föremål, som där trädde fram för hans ögon. Men snart satte hon honom ifrån sig och dolde sitt ansiktet i schalen för att giva fritt lopp åt de tårar, som förblindade henne; ty intet uttryck av deltagande eller glädje livade den lilla gossens magra och sjukliga anlete. Hans minnen voro endast få; men alla voro de av samma slag: de stodo alla i samband med hans föräldrars fattigdom och olycka. Timme efter timme hade han suttit på sin mors knä och med barnsligt deltagande betraktat de tårar, som smögo sig ned för hennes kinder, och därpå hade han tyst krupit bort i någon mörk vrå och där snyftat sig i sömn. Livets bittra verkligheter med många av dess svåraste lidanden — hunger och törst, köld och nöd — hade han fått lära känna allt ifrån förståndets första morgongryning; och ehuru han ägde barndomens gestalt, saknade han dock dess lätta sinne, dess muntra skratt och strålande ögon.
»Far och mor sågo på detta och på varandra med pinsamma tankar, vilka de icke vågade utandas i ord. Den friske, starkt byggde mannen, som så väl hade kunnat uthärda varje kroppslig ansträngning, förtärdes av den stränga inspärrningen och den osunda luften i ett överfyllt fängelse. Den fina och späda kvinnan nedtyngdes under de förenade verkningarna av kroppslig och andlig sjukdom; barnets unga hjärta var nära att brista.
»Vintern kom, och med den kommo veckor av kallt och tungt regn. Den stackars unga hustrun hade flyttat in i en eländig lägenhet strax invid mannens fängelse, och ehuru det var deras tilltagande fattigdom, som hade gjort denna förändring nödvändig, var hon nu lyckligare, då hon var honom närmare. Under två månader passade hon och hennes lilla följeslagare som vanligt på när porten öppnades; men en dag blev hon för första gången borta. Den följande morgonen kom, och hon kom allena; barnet var dött.
»De veta endast föga, vilka tala med köld om den fattige mannens förluster, som om de vore en lycklig befrielse från smärta för de bortgångna och en barmhärtig lindring i utgifter för de kvarlevande — dessa, säger jag, veta endast föga, vilken sorg dessa förluster äro.
»För dem, som sågo moderns förändrade drag, var det klart, att döden snart skulle göra slut på hennes sorger och prövningar. Hennes mans medfångar ville icke tränga sig in på hans sorg och olycka och lämnade åt honom besittningen av det lilla rum, som han förut hade bebott i sällskap med två olycksbröder. Hon delade det med honom, och i det hon framsläpade sin dag, utan smärta, men även utan hopp, tynade hon så småningom bort.
»En afton hade hon svimmat i sin mans armar, och han hade burit henne till det öppna fönstret för att åter bringa henne till liv med tillhjälp av den friska luften; men i det månljuset föll på hennes ansikte, visade det honom en förvandling i hennes drag, som kom honom att vackla som ett barn under hennes ringa börda.
»“Sätt dig ned, Georg”, sade hon matt. Han gjorde så, och i det han satte sig ned vid hennes sida, dolde han ansiktet i sina händer och brast i gråt.
