»“Det är mycket tungt att lämna dig, George”, sade hon; “men det är Guds vilja, och du måste bära det för min skull. Ack, vad jag tackar Honom för att han tagit vår gosse till sig! Nu är han lycklig i himlen, men vad skulle det väl ha blivit av honom här utan hans mor?”
»“Du får inte dö, Mary, du får inte dö!” ropade mannen och sprang upp. Han gick häftigt fram och tillbaka och slog sig för pannan med sin knutna hand; därpå satte han sig åter ned vid hennes sida och tillade mera lugnt, i det han tog henne i sina armar: “Fatta mod, min söta flicka, fatta mod! Du skall nog åter hämta dig.”
»“Nej, aldrig, George, aldrig”, sade den döende kvinnan. “Låt dem lägga mig hos min stackars lilla gosse; men lova mig, att du, om du någonsin lämnar detta ställe och blir rik, flyttar oss till någon stilla kyrkogård på landet, långt, långt bort härifrån, där vi kunna vila i frid. Älskade George lova mig det?”
»“Ja, jag lovar det —— jag lovar det!” sade mannen, i det han i lidelsefull sorg kastade sig ned vid hennes fötter. “Tala ännu en gång till mig, Mary; ännu en blick — blott en enda —”
»Han tystnade plötsligt; ty den arm, som hade omslingrat hans hals, blev stel och tung. En djup suck undföll den avtärda varelsen framför honom; läpparna rörde sig, och ett leende spelade över anletet; men läpparna voro blåbleka, och leendet förvandlades till ett stelt och spöklikt stirrande. Han var ensam i världen.
»Denna natt knäböjde den olycklige mannen i sin usla bonings tysthet och ensamhet vid sidan av sin hustrus lik och tog med en förfärlig ed Gud till vittne på att han från denna stund skulle ägna sig åt att hämnas hennes och barnets död; att från detta ögonblick ända till hans sista skulle alla hans krafter riktas mot detta enda mål: att hans hämnd skulle bli långvarig och förfärlig; att hans hat skulle vara obevekligt och outplånligt och förfölja sitt föremål från den ena ändan av världen till den andra.
»Den djupaste förtvivlan och en knappast mänsklig passion hade på denna enda natt härjat hans ansikte och gestalt så förfärligt, att hans olyckskamrater ryste förskräckta tillbaka för honom, då han gick dem förbi. Hans ögon voro blodsprängda, hans ansikte dödsblekt, och hans kropp krökt liksom av ålderdom. I våldsamheten av sina själskval hade han nästan bitit igenom sin underläpp, och det ur såret utflutna blodet hade nedsölat hans haka och fläckat hans skjorta och halsduk. Ingen tår eller klagan undföll honom; men den stirrande blicken och den vilda brådska, varmed han gick fram och tillbaka på gården, antydde den feber, som brann inom honom.
»Det var nödvändigt att hans hustrus lik snart blev bortfört från fängelset. Han mottog budskapet härom med fullkomligt lugn och utan att göra någon invändning. Nästan alla invånarna i fängelset hade samlat sig för att se det föras bort, och då änklingen visade sig, veko de åt sidorna; han gick hastigt framåt och ställde sig allena i en liten med gallerfönster försedd glugg strax invid porten, varifrån de andra med instinktlik finkänslighet hade dragit sig tillbaka. En grov likkista bars långsamt bort på några karlars axlar. En dödstystnad vilade över den församlade hopen och avbröts endast av kvinnornas högljudda klagan och likbärarnas tunga steg på den stenlagda gården. De kommo till det ställe, där den övergivne mannen stod, och stannade där. Han lade sin hand på kistan, ordnade mekaniskt det kläde, varmed den var höljd, och vinkade åt dem att de skulle gå vidare. Fängelsets vaktknektar togo av sig hatten, då kistan bars ut genom portvalvet, och strax därpå slogo de tunga portflyglarna igen efter den. Han stirrade slött på folkmassan och föll tungt till marken.
»Ehuru han i många veckor därefter bevakades dag och natt under den vildaste feberyrsel, lämnade honom likväl icke för ett enda ögonblick varken medvetandet om hans förlust eller minnet av det löfte han hade avlagt. Scenen förändrades oupphörligt för hans ögon, det ena stället avlöste det andra, och den ena händelsen följde på den andra; men de stodo alla på ett eller annat sätt i förbindelse med hans själs stora mål. Han seglade över en gränslös havsyta med en röd himmel över sig, medan de upprörda vattnen skummade av raseri och kokade och sjödo på alla håll. Det var ett annat skepp framför dem, som gungade och stampade i den tjutande stormen; dess segel slängde i trasor från masten, och dess däck vimlade av människor, som voro fastsurrade vid relingen, över vilken väldiga vågor bröto sig i varje ögonblick och sköljde några åt döden invigda varelser ned i det fradgande havet. Framåt gick det genom de rytande vattenmassorna, med en fart och kraft, som ingenting kunde motstå, och i det de törnade mot det främre fartygets akterspegel, krossade de det under deras köl. Från den väldiga vattenvirvel, som uppstod omkring det sjunkande vraket, höjdes ett skri, så högt och genomträngande ——
