huset, medan mr Pickwick i sällskap med en annan lackerad ljusstake fördes genom en mängd slingrande gångar till den andra.
En stund senare, då mr Pickwick redan börjat kläda av sig, erinrade han sig, att han lämnat sin klocka kvar där nere på bordet.
Nu var denna klocka en av mr Pickwicks käraste klenoder, eftersom han hade burit henne i skuggan av sin väst under ett större antal år än vi för ögonblicket känna oss uppmanade att uppgiva. Möjligheten att somna, om icke denna klocka sakta pickade under hans huvudkudde eller i klockfodralet över hans huvud, hade aldrig uppstått i mr Pickwicks hjärna, och då det nu var tämligen sent, och han icke ville ringa på klocksträngen vid denna tid på natten, drog han därför åter på sig sin frack, som han nyss hade lagt av sig, och gick med den lackerade ljusstaken i handen sakta ned för trappan.
Ju flera trappor mr Pickwick gick utför, desto flera tycktes vara kvar, och varje gång mr Pickwick hade kommit in i någon smal gång och började att gratulera sig över att han kommit ned i bottenvåningen, visade sig åter en trappa för hans förvånade ögon. Slutligen nådde han en stenlagd förstuga, vilken han erinrade sig ha sett då han trädde in i huset. Han undersökte den ena gången efter den andra, tittade in i det ena rummet efter det andra och öppnade slutligen, just som han stod i begrepp att i förtvivlan avstå från sin forskning, dörren till det rum, där han tillbragt aftonen, och såg sin saknade egendom ligga där på bordet.
Mr Pickwick grep nu klockan med en triumferande min och började nu att återvända till sitt sovrum. Men om nedstigandet hade varit förenat med förlägenheter och ovisshet, var återvägen oändligt mycket svårare. Rader av dörrar, utanför vilka stodo stövlar av varje form, storlek och fason, förgrenade sig åt alla möjliga håll. Ett halvt dussin gånger vred han sakta på låset till någon sängkammardörr, som liknade hans egen, men varje gång tvang honom ett barskt rop inifrån av: »Vem fan är det?» eller »Vad vill ni?» att med underbar hastighet smyga sig bort på tåspetsarna. Just som han befann sig vid förtvivlans rand, tilldrog sig en annan dörr hans uppmärksamhet. Han tittade in — äntligen hade han gått rätt. Där stodo de båda sängarna, vilkas plats han mycket väl erinrade sig, och elden brann ännu i kaminen. Hans ljus, som just icke hade varit av de längsta, då han fick det, hade fladdrat starkt i draget under hans vandring därute i gångarna och sjönk ned i pipan just som han stängde dörren efter sig.
»Nå ja, det är detsamma», tänkte mr Pickwick; »jag kan lika väl kläda av mig vid skenet av elden.»
Sängarna stodo på var sin sida av dörren, och på inre sidan av vardera var det en liten gång, som slutade med en stol med rottingsits och som jämnt och nätt var bred nog för att en person på denna sida kunde komma i eller ur sängen, då han eller hon funne för gott. Sedan mr Pickwick omsorgsfullt hade dragit ihop förhängena på den yttre sidan av sängen, satte han sig ned på rottingstoen och befriade sig i all maklighet från sina skor och sina damasker. Därpå tog han av sig och vek ihop sin frack, väst och halsduk och drog långsamt på sig sin med tofs försedda nattmössa och fäste den på sitt huvud, genom att knyta de band, med vilka han lagade att detta plagg alltid var försett, ihop under hakan. Det var i detta ögonblick som det löjliga uti att han nyss så där hade gått vilse rann honom i hågen, och i det han lutade sig tillbaka i rottingstolen, skrattade han så hjärtligt för sig själv, att det skulle ha varit en verklig glädje för varje ofördärvat sinne att observera de leenden; som bredde sig över hans vänliga drag, i det de lyste fram under nattmössan.
»Det är verkligen det kostligaste», sade mr Pickwick till sig själv och log till dess det nästan knakade i nattmössbanden, »det är verkligen det kostligaste man kan tänka sig, att jag kunde gå vilse här och ströva omkring i trapporna. Kostligt, högst kostligt!» Här log mr Pickwick åter, ett ännu bredare leende än förut, och stod just i begrepp att med den förträffligaste stämning i världen fortsätta avklädningen, då han plötsligt stannade vid ett det mest oväntade avbrott, nämligen vid att en person trädde in i rummet med ljus i handen, och, sedan den stängt dörren, gick fram till nattduksbordet och satte ljuset på detta.
Det leende, som spelade i mr Pickwicks drag, försvann ögonblickligen i ett uttryck av den mest gränslösa överraskning. Personen, vem det än måtte vara, hade kommit så plötsligt och med så föga buller, att mr Pickwick icke hade fått tid att ropa eller motsätta sig dess inträde. Vem kunde det vara? En tjuv? Kanske någon illasinnad varelse, som hade sett honom gå uppför trappan med en vacker klocka i handen? Vad skulle han göra?
Det enda sätt, varpå mr Pickwick kunde få se en skymt
