av sin hemlighetsfulla gäst med minsta fara för att själv bli sedd, bestod uti smyga sig utefter sängen och titta ut mellan omhängena på motsatta sidan. Till denna manöver tog han därför sin tillflykt. Hållande förhängena noga tillsammans med ena handen, så att ingenting annat av honom än hans ansikte och nattmössa kunde ses, och sättande på sig sina glasögon med den andra, tog han mod till sig och tittade ut.
Mr Pickwick hade så när dånat av skräck och förtvivlan. Framför nattduksbordet stod ett medelålders fruntimmer med gula papiljotter, ivrigt sysselsatt med att borsta, vad fruntimren bruka kalla sitt »nackhår». Huru än det omisstänksamma medelålders-fruntimret hade kommit in i detta rum, så var det åtminstone alldeles klart, att hon ämnade stanna där över natten; ty hon hade med sig ett nattljus med skärm, vilket hon med prisvärd försiktighet hade ställt på golvet i ett vattenfat, där det lyste likt ett jättestort fyrtorn i en helt liten vattenpuss.
»Kors i Herrans namn, vilken förskräcklig historia det här är!» tänkte mr Pickwick.
»Hm!» hostade fruntimret, och in for mr Pickwicks huvud med automatisk hastighet.
»Jag har då väl aldrig råkat ut för någonting så förskräckligt som detta!» tänkte stackars mr Pickwick, medan kallsvetten föll i droppar på hans nattmössa. »Nej, aldrig! Det är riktigt ohyggligt!»
Det var alldeles omöjligt att motstå den livliga önskan att se vad som försiggick, och så kom mr Pickwicks huvud ut igen. Utsiken var värre än förut. Fruntimret hade slutat att ordna sitt hår, hade omsorgsfullt svept in det i en nattmössa av musslin med en smal, veckad remsa och stirrade tankfullt på elden.
Det torde vara alldeles överflödigt att nämna, att mr Pickwick var den blygsammaste och mest finkänslige av alla dödliga. Blotta tanken på att han skulle visa ett fruntimmer sin nattmössa överväldigade honom, men han hade bundit de fördömda banden i en hårdknut, och göra vad han ville, var han icke i stånd att få av den. Han måste emellertid röja sin närvaro, och det fanns blott ett enda sätt, varpå han kunde göra det. Han kröp ihop bakom förhängena och ropade tämligen högt:
»Ha! — hm!»
Att fruntimret ryckte till vid detta oväntade ljud var klart därav, att hon stötte mot ljusskärmen; att hon måtte ha trott det vara ett foster av hennes inbillning var lika klar, ty då mr Pickwick, i förmening att hon låg avsvimmad av förskräckelse, åter vågade titta ut, satt hon och stirrade på elden lika tankfullt som förut.
»Högst märkvärdigt fruntimmer!» tänkte mr Pickwick och drog sig in igen. »Ha! — hm!»
Dessa sista ljud, så lika dem med vilka, enligt sagan, den vilde jätten Blunderbore plägade uttrycka sin åsikt om att det var på tid att duka bordet, hördes alltför tydligt för att de ännu en gång skulle kunna tagas för ett foster av inbillningen.
»Kors i Herrans namn!» ropade den medelålders damen. »Vad är det?» ?
»Det är — det är — bara en herre, min fru!» sade mr Pickwick bakom förhänget.
»En herre!» upprepade fruntimret med ett utrop av fasa.
»Allt är förbi!» tänkte mr Pickwick.
»En främmande karl!» skrek fruntimret. Ett ögonblick till, och hela huset hade varit i uppror. Hennes kläder rasslade, i det hon rusade mot dörren.
»Min fru!» sade mr Pickwick och stack i sin ytterliga förtvivlan fram huvudet. »Min fru!»
Ehuru mr Pickwick icke hade något bestämt syfte med att sticka fram huvudet, gjorde det likväl ögonblickligen en god verkan. Fruntimret var, som vi redan nämnt, strax invid dörren. För att komma ut i förstugan måste hon öppna den, och det skulle hon även otvivelaktigt gjort, om icke den plötsliga åsynen av mr Pickwicks nattmössa hade jagat henne tillbaka i den mest avlägsna vrån av rummet, där hon stannade och stirrade vilt på mr Pickwick, medan denne å sin sida stirrade lika vilt på henne.
»Usling!» sade fruntimret, i det hon höll händerna för ansiktet. »Vad vill ni här?»
»Ingenting, min fru, alldeles ingenting», sade mr Pickwick allvarligt.
»Ingenting?» sade fruntimret och såg upp.
»Ja, på min ära, ingenting!» sade mr Pickwick och nickade så energiskt, att tofsen på hans nattmössa började att dansa. »Jag är nära att sjunka ner i jorden av blygsel över att behöva tilltala ett fruntimmer i min nattmössa (här ryckte fruntimret häftigt av sig sin), men jag är inte i stånd att få av den, min fru (här gjorde mr Pickwick ett kraftigt ryck i den, såsom bevis för sin utsago). Jag
