flera steg tillbaka, och damen med ett halvkvävt skri dolde sitt ansikte i händerna och sjönk ned på en stol, varvid mr Magnus blev stående som fastnaglad vid golvet och stirrade än på den ena och än på den andra, med en min som uttryckte den högsta grad av fasa och förvåning.
Detta var onekligen, efter utseendet att döma, ett högst oförklarligt beteende; men saken var den, att mr Pickwick icke väl hade fått på sig sina glasögon, innan han genast i mr Magnus' tillkommande äkta hälvt igenkände det fruntimmer, i vars rum han så oförsvarligt hade trängt in den föregående natten; och glasögonen sutto icke väl på mr Pickwicks näsa, förrän fruntimret genast kände igen detta ansikte, som hon hade sett omgivet av alla en nattmössas fasor. Därför skrek fruntimret till, och därför ryggade mr Pickwick tillbaka.
»Mr Pickwick!»- utbrast mr Magnus full av förvåning; »vad betyder allt detta, sir? Vad ska det betyda, sir?» tillade mr Magnus i en hotande och mera högljudd ton.
»Sir», sade mr Pickwick, något förbittrad över den plötslighet, varpå mr Magnus tilltalade honom, »jag nekar att besvara denna fråga.»
»Jaså, ni nekar det, sir?» sade mr Magnus.
»Ja, det gör jag, sir», svarade mr Pickwick; »jag vill inte utan denna dams samtycke säga något som kunde kompromettera henne och väcka obehagliga minnen i hennes bröst.»
»Miss Witherfield», sade mr Peter Magnus, »känner ni denne herre?»
»Om jag känner honom!» upprepade damen i tvekande ton.
»Ja, känner honom, min nådiga, jag sade känner honom!» genmälde mr Magnus i vild ton.
»Jag har sett honom», sade den medelåldriga damen.
»Var?» frågade mr Magnus. »Var?»
»Detta», sade den medelåldriga damen, i det hon reste sig upp från sin stol och vände bort sitt huvud, »detta skulle jag inte vilja yppa för allt i världen.»
»Jag förstår er, min nådiga», sade mr Pickwick, »och respekterar er finkänslighet; av mig skall det heller aldrig bli yppat, därpå kan ni fullt lita.»
»På min ära, miss», sade mr Magnus, »i betraktande av det förhållande, varuti jag står till er, behandlar ni verkligen denna sak med en märkvärdig köld — en verkligen märkvärdig köld.»
»Grymme mr Magnus!» sade den medelåldriga damen och utbrast härvid i en verklig flod av tårar.
»Ställ edra anmärkningar till mig», inföll mr Pickwick; »jag ensam — är tadelvärd, i fall någon är det.»
»Jaså, så att ni ensam är tadelvärd, sir?» sade mr Magnus. »Jag — jag — genomskådar detta, sir. Ni ångrar ert beslut nu, inte sant?»
»Mitt beslut!» sade mr Pickwick.
»Ja, ert beslut, sir. Åh, stirra inte på mig så där, sir», sade mr Magnus; »jag minns ganska väl edra ord förliden natt, sir. Ni kom hit ner, sir, för att blotta lögnaktigheten och falskheten hos en person, för vars redlighet och sanningskärlek ni hade hyst ett oinskränkt förtroende — vasa?» Här överlämnade sig mr Magnus åt nöjet av ett utdraget hånlöje, och sedan han tagit av sig sina gröna glasögon — vilka han förmodligen fann överflödiga i sitt anfall av svartsjuka — rullade han sina små ögon på ett sätt som var riktigt hemskt att skåda.
»Vasa?» fortsatte mr Magnus, och därpå upprepade han hånlöjet med förökad effekt. »Men ni skall stånda ansvar därför, sir.»
»Stånda ansvar, för vad?» sade mr Pickwick.
»Det är detsamma, sir», svarade mr Magnus, i det han med långa steg vandrade fram och tillbaka i rummet — »det är detsamma.»
Det måste ligga någonting mycket omfattande i det där uttrycket »Det är detsamma», ty vi kunna icke påminna oss ha bevittnat någon strid på gatan, på teatern, i ett värdshus eller något annat ställe, där icke detta varit det stående svaret på alla krigiska frågor. — »Kallar ni er en gentleman, sir?» — »Det är detsamma, sir.» — »Har jag sagt någonting åt den där unga damen, sir?» — »Det är detsamma, sir?» — »Vill ni att jag ska knacka ert huvud mot den där väggen, sir?» — »Det är detsamma, sir.» Det tycks också vara klart, att det måste ligga någon dold tagg i detta allmänna »det är detsamma», som framkallar större förbittring i den tilltalade individens bröst, än det mest slösande bruk av okvädinsord skulle göra.
Mr Pickwick öppnade dörren och ropade:
»Tupman, kom in!»
Mr Tupman infann sig ögonblickligen med en min av betydlig förvåning.
»Tupman», sade mr Pickwick, »en viss grannlaga hemlighet, som rör det här fruntimret, är anledningen till en miss-
