hällighet, som i detta ögonblick uppstått mellan denne herre och mig. Då jag i er närvaro försäkrar honom, att denna hemlighet inte rör honom det allra ringaste, och inte står i något slags samband med hans angelägenheter, behöver jag knappast be er lägga märke till att, om han fortfar att bestrida det, uttalar han ett tvivel om min sanningskärlek, vilket jag måste anse i högsta grad förnärmande.» Och i det mr Pickwick yttrade detta, kastade han på mr Magnus blickar, som innehöllo hela encyklopedier.
Mr Pickwicks öppna och hederliga handlingssätt skulle i förening med den kraft och det eftertryck, som i så hög grad utmärkte hans tal, ha övertygat varje förnuftigt sinne; men olyckligtvis befann sig mr Magnus' sinne i ett allt annat än förnuftigt tillstånd. I stället för att mottaga mr Pickwicks förklaring så som han borde ha mottagit den, började han således genast att arbeta upp sig till en rödglödgad, förtärande vrede och att tala om vad han var skyldiga sina egna känslor och allt det där, i det han gav sin deklamation ännu större kraft och eftertryck genom att häftigt vandra fram och tillbaka på golvet och rycka sig i håret, förströelser vilka han allt emellanåt omväxlade med att skaka sin knutna hand mitt för mr Pickwicks människovänliga ansikte.
Mr Pickwick var, i medvetandet av sin oskuld och det rätta i sitt handlingssätt och förargad över att han så olyckligt hade invecklat den medelåldriga damen i denna obehagliga affär, å sin sida icke heller så fredligt stämd som han annars plägade vara. Följden härav blev, att ordväxlingen fördes något högljutt, och att mr Magnus slutligen sade till mr Pickwick, att han skulle få höra av honom, varpå mr Pickwick med prisvärd artighet svarade, att ju förr han finge höra av honom, desto bättre, varpå den medelåldriga damen störtade ut ur rummet, ur vilket mr Tupman drog mr Pickwick, lämnande mr Peter Magnus åt sig själv och sina betraktelser.
Då den medelåldriga damen hade kommit in i sitt sovrum, stängt dörren i lås efter sig och börjat tänka över det uppträde hon nyligen bevittnat, framställde sig de förfärligaste bilder av mord och förstörelse för hennes inbillning, som till slut utmålade för sig ett porträtt i kroppsstorlek av mr Peter Magnus, buren hem av fyra män, med en extra försköning av ett helt lass kulor i sin vänstra sida. Ju mera den medelåldriga damen grubblade, desto mera förskräckt blev hon, och slutligen beslöt hon att begiva sig till den högsta magistratspersonen i staden för att bedja honom att oförtövat försäkra sig om mr Pickwicks och mr Tupmans personer.
Med detta beslut iklädde sig den medelåldriga damen hatt och schal och begav sig direkt till borgmästarens hus.
Nu var bemälde förste överhetsperson, George Nupkins esq., ungefär en så stor och hög person, som den snabbaste fotgängare skulle kunna upptäcka från solens uppgång till dess nedgång den 21:sta juni, vilken, eftersom den enligt almanackan är den längsta möjliga dagen på året, naturligtvis skulle giva honom den möjligast längsta tiden till hans sökande. Nu var mr Nupkins just denna förmiddag i högsta grad upphetsad och förbittrad, emedan det hade varit rebellion i staden; samtliga pojkarne i den största skolan i staden hade nämligen sammansvurit sig om att slå in fönstren hos en hatad fruktmånglare, hade tjutit och visslat åt rättsbetjänten och kastat sten på polismakten, representerad av en äldre herre i kragstövlar, som hade blivit utskickad för att kväva upprorslågan och vilken både som man och gosse hade stått i polisens tjänst i minst sina femtio år. Och mr Nupkins satt i sin länstol med majestätiska rynkor i pannan och skummade av raseri, då ett fruntimmer anmäldes i en angelägen, hemlig och enskild angelägenhet. Mr Nupkins såg förfärligt allvarlig ut och befallde att fruntimret skulle framställas för honom, vilken befallning, i likhet med alla kejsares, borgmästares och andra jordens stora potentater påbud, ögonblickligen åtlyddes, varför miss Witherfield således fördes in i ett tillstånd av intressant själsskakning.
»Muzzle!» sade överhetspersonen. »Muzzle!»
»Ja, ers nåd.»
»Sätt fram en stol och lämna rummet.»
»Ja, ers nåd.»
»Var nu så god och säg mig ert ärende, min fru», sade överhetspersonen.
»Det är högst obehagligt för mig att göra denna angivelse, sir», sade miss Witherfield; »men jag fruktar att en duell kommer att äga rum här.»
»Här, min fru!» sade överhetspersonen. »Var, min fru?»
»I Ipswich», sade miss Witherfield.
»I Ipswich, min fru — en duell i Ipswich!» sade överhetspersonen, alldeles förbluffad vid blotta tanken därpå.
»Det är omöjligt, min fru; något sådant kan inte tänkas på i den här staden, därom är jag övertygad. Jag tror inte
