— nej, jag kan inte tro», sade mr Nupkins, resonnerande med sig själv, »att det finns två män, som kunna vara så dumdristiga att tänka på ett sådant fredsbrott här i staden.»
»Min angivelse är tyvärr endast alltför sann», sade den medelåldriga damen; »jag var närvarande vid ordväxlingen.»
»Detta är någonting i högsta grad utomordentligt!» sade den förvånade mr Nupkins. — »Muzzle!»
»Ja, ers nåd.»
»Låt mr Jinks genast komma hit — på ögonblicket.»
»Ja, ers nåd.»
Muzzle gick, och en blek, spetsnäst, halvsvulten, sluskigt klädd, medelålders skrivare trädde in i rummet.
»Det här fruntimret, mr Jinks, har kommit för att angiva en tillämnad duell här i staden.»
Mr Jinks, som icke rätt visste vad han skulle svara, log ett underdånigt löje.
»Vad skrattar ni åt, mr Jinks?» sade magistratspersonen.
Mr Jinks såg genast mycket allvarsam ut.
»Mr Jinks», sade magistratspersonen, »ni är en narr, sir.»
Mr Jinks såg ödmjukt på den store mannen och tuggade på sin penna.
»Ni ser kanske någonting högst komiskt i denna angivelse, sir; men jag kan säga er, mr Jinks, att ni har högst litet att skratta åt.»
Den halvsvultne Jinks suckade, som om han mycket väl visste, att han sannerligen icke hade något att vara glad över och smög sig bort till en stol för att enligt order anteckna fruntimrets förklaring.
»Den där Pickwick är den egentlige anstiftaren, efter vad jag kan tycka?» sade magistratspersonen, sedan angivelsen blivit uppsatt.
»Ja», sade den medelåldriga damen.
»Och den andre upprorsmakaren — vad är det han heter nu igen, mr Jinks?»
»Tupman, sir.»
»Tupman är hans sekundant?»
»Ja.»
»Däremot säger ni, att den andra huvudpersonen i saken givit sig av?»
»Ja», svarade miss Witherfield med en kort hosta.
»Det är bra», sade mr Nupkins. »De äro två banditer från London, som kommit hit för att avliva hans majestäts undersåtar, i den tanke, att lagens arm på ett sådant avstånd från huvudstaden är svag och förlamad. Det skall statueras ett exempel på dem. Fyll uti arresteringsordern, mr Jinks. — Muzzle!»
»Ja, ers nåd.»
»Är Grummer där nere?»
»Ja, ers nåd.»
»Låt honom komma upp.»
Den underdånige Muzzle begav sig bort och kom strax därefter tillbaka med den där äldre herrn i kragstövlar, som isynnerhet utmärkte sig genom en stor karbunkelnäsa, och en hes röst, en snusfärgad rock och slöa ögon.
»Grummer!» sade magistratspersonen.
»Ers nåd!»
»Är staden lugn nu?»
»Ja, så tämligen, ers nåd», svarade Grummer. »Folkkänslan har till en viss grad lagt sig, eftersom pojkarne ha skingrat sig för att spela cricket»
»Det är bra», sade magistratspersonen, i det han undertecknade arresteringsorderna. »I eftermiddag inställer ni dessa personer för mig, Grummer. Ni finner dem i Stora Vita Hästen.
»Ja, ers nåd.»
»Följ med det här fruntimret.»
Miss Witherfield drog sig tillbaka, genomträngd av magistratspersonens lärdom och sakkunskap; mr Nupkins drog sig tillbaka för att äta frukost; mr Jinks drog sig tillbaka i sig själv, vilket var den enda tillflykt han hade, med undantag av vilsoffan i den lilla salen, som om dagen begagnades av hans värdinnas familj, och mr Grummer drog sig tillbaka för att genom utförandet av sitt nuvarande värv avtvätta den fläck, som under förmiddagens lopp hade blivit satt på honom själv och hans majestäts andra representant, rättsbetjänten.
Medan dessa raska och beslutsamma mått och steg till bevarande av konungens fred blevo vidtagna, hade mr Pickwick och hans vänner, som voro helt och hållet okunniga om de stora händelser, som förestodo, satt sig till middagsbordet, där de alla voro särdeles språksamma, och mr Pickwick höll just på att till stort nöje för sina reskamrater, och isynnerhet för mr Tupman, berätta om sitt äventyr den förflutna natten, då dörren gick upp, och ett tämligen obehagligt ansikte tittade in i rummet. Ögonen i detta obehagliga ansikte sågo några sekunder mycket skarpt på mr Pickwick och blevo uppenbarligen mycket tillfredsställda av denna
