Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


undersökning; ty den kropp, till vilken detta obehagliga ansikte hörde, makade sig långsamt in i rummet och framställde gestalten av en äldre herre i kragstövlar — kort sagt för att icke längre hålla läsaren i spänd väntan, ögonen voro mr Grummers slöa ögon, och kroppen var samme herres kropp.

Mr Grummers beteende var yrkesmässigt, men egendomligt. Hans första handling var att invändigt stänga dörren i lås; hans andra att mycket omsorgsfullt polera sitt huvud och ansikte med en bomullsnäsduk; hans tredje, att sätta sin hatt med denna bomullsnäsduk inuti på den närmaste stolen; hans fjärde, att ur bröstfickan på sin rock taga fram en kort stav med en mässingskrona i övre ändan, med vilken han vinkade åt mr Pickwick med en gravitetisk och spöklik min.

Mr Snodgrass var den förste som bröt den förvånade tystnaden. Han såg en liten stund skarpt på mr Grummer och sade därefter med stark betoning:

»Det här är ett enskilt rum, sir, ett enskilt rum!»

Mr Grummer skakade på huvudet och svarade:

»Intet rum är enskilt för hans majestät, sedan porten väl blivit överskriden. Så lyder lagen. Några påstå att en engelsmans hus är hans borg. Detta är bara tomt prat.»

Pickwickarne betraktade varandra med förvånade blickar.

»Vem är mr Tupman?» frågade mr Grummer. Han hade en intuitiv föreställning om vem som var mr Pickwick; honom hade han genast känt igen.

»Mitt namn är Tupman», sade denne herre.

»Mitt namn är Lag», sade mr Grummer.

»Vad för slag?» sade mr Tupman.

»Lag», svarade mr Grummer, »lag, civil och exekutiv myndighet, det är mina titlar: här är mina order. Tupman, förnamn inte uppgivet; Pickwick, förnamn icke uppgivet — mot vår förorättade herre, konungens fred — så som här skrivet står — och allt klart. Jag arresterar er, Pickwick, Tupman — som ovan.»

»Vad skall denna oförskämdhet betyda?» sade mr Tupman och sprang upp. »Gå er väg — lämna genast detta rum!»

»Hallå!» sade mr Grummer, i det han mycket kvickt drog till tillbaka till dörren och öppnade den ett par tum på glänt. »Dubbley!»

»Här!» svarade en djup stämma ute på gården.

»Stig in, Dubbley!» sade mr Grummer.

På detta kommandoord pressade sig en något över sex fot lång och proportionsvis tjock karl med ett smutsigt ansikte in genom den halvöppna dörren, varvid han han blev alldeles röd i synen, och trädde in i rummet.

»Äro de andra tillfälliga konstaplarne[1] där ute, Dubbley?» frågade mr Grummer.

Mr Dubbley, som var en man av mycket få ord, nickade jakande.

»Låt då er avdelning träda in, Dubbley», sade mr Grummer.

Mr Dubbley gjorde så som blivit honom befallt, och sex man, var och en med en kort stav med mässingskrona, trängde sig in i rummet. Mr Grummer stoppade sin stav i fickan och såg på mr Dubbley; mr Dubbley stoppade sin stav i fickan och såg på de extra konstaplarne, och dessa stoppade sina stavar i fickan och såg på mr Tupman och mr Pickwick.

Mr Pickwick och hans följeslagare reste sig upp på en gång.

»Vad betyder detta oförskämda intrång i snitt enskilda rum?» frågade mr Pickwick.

»Vem vågar lägga hand på mig?» frågade mr Tupman.

»Vad vilja ni här, ni slynglar?» sade mr Snodgrass.

Mr Winkle sade ingenting, men fäste sin blick på Grummer och gav honom ett par ögon, vilka, om han haft någon känsla, skulle ha trängt igenom hans hjärta och kommit ut på andra sidan. Men sådan han var gjorde de icke det ringaste intryck på honom.

Då den exekutiva maktens verktyg sågo att mr Pickwick och hans vänner voro fallna för att sätta sig upp mot lagens myndighet, ströko de mycket betydelsefullt upp sina rockärmar, som om det, att slå Pickwickarne till marken och sedan taga upp dem igen, vore en fullkomligt yrkesmässig handling, som endast behövde påtänkas för att bliva verkställd såsom något som fölle av sig självt. Denna demonstration var icke förspilld på mr Pickwick. Han rådslog några ögonblick avsides med mr Tupman och tillkännagav därefter sin beredvillighet att begiva sig till borgmästarens bostad, i det han endast tog samtliga till vittne på att det var hans fasta beslut att hämnas denna oerhörda kränkning av hans rättigheter som engelsman, så snart han åter blivit försatt i frihet, varåt samtliga närvarande skrattade av hjär-

  1. Då en engelsk myndighet vid något tillfälle icke anser sig äga nödiga krafter i den vanliga polisstyrkan, låter den ett antal av kommunens invånare gå ed såsom extraordinarie polisbetjänter.