Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


tans lust, endast med undantag av mr Grummer, som tycktes betrakta även den allra ringaste grimas åt magistratens gudomliga rättigheter såsom ett slags gudsförsmädelse, som ej finge tålas.

Men då mr Pickwick hade tillkännagivit sin beredvillighet att böja sig för sitt fäderneslands lagar, och just som kyparne, stalldrängarne, pigorna och postiljonerna, som hade väntat sig en trevlig stund av hans hotande halsstarrighet, började att med ovilja och förtrytelse över sitt gäckade hopp vända sig bort, framställde sig en svårighet, som man icke hade förutsett. Med all aktning för vederbörande myndigheter protesterade mr Pickwick mot att visa sig på öppen gata, såsom en vanlig förbrytare omringad och bevakad av rättvisans hantlangare. Mr Grummer protesterade på grund av den ännu upprörda folkstämningen (ty det var en halv fridag, och pojkarne hade åter kommit hem) lika bestämt mot att gå på den andra sidan av gatan och antaga mr Pickwicks hedersord på att han skulle gå direkt till borgmästaren, och både mr Pickwick och mr Tupman motsatte sig lika bestämt att betala omkostnaderna för en postschäs, som var det enda anständiga åkdon, som stod att få. Ordväxlingen blev livlig, och förlägenheten räckte en god stund; men just som den exekutiva makten skulle kullslå mr Pickwicks invändning, att han ville gå till borgmästaren, med den tämligen triviala utvägen att bära honom dit, erinrade man sig, att där ute på gården stod en gammal bärstol, vilken, då den ursprungligen hade blivit förfärdigad åt en giktbruten penningkarl, kunde rymma mr Pickwick och mr Tupman åtminstone lika bekvämt som en modern postschäs. Bärstolen blev hyrd och inburen i förstugan; mr Pickwick och mr Tupman pressade sig in i den och drogo för gardinerna; ett par bärare blevo snart anskaffade, och processionen begav sig med stor högtidlighet på väg. De extra poliskonstaplarna omringade fortskaffningsmedlet; mr Grummer och mr Dubbley marscherade triumferande framför det; mr Snodgrass och mr Winkle gingo arm i arm bakefter, och Ipswichs otvättade polisbetjänter bilda eftertruppen.

Borgarne i staden kunde, ehuru de hade en mycket dunkel föreställning om brottets beskaffenhet, icke annat än känna sig högligen uppbyggda av detta skådespel. Många voro de yttringar av bifall och beundran, som hälsade mr Grummer medan han med staven i hand gick i spetsen för processionen; ljudliga och långvariga voro de jubelrop, som uppstämdes av de otvättade; och mitt under dessa förenade vittnesbörd om allmänt gillande rörde sig processionen långsamt och majestätiskt framåt.

Mr Weller kom, iklädd sin morgontröja med de svarta kalikåärmarna, något nedslagen tillbaka från ett misslyckat bespejande av det hemlighetsfulla huset med den gröna trädgårdsporten och märkte nu, i det han slog upp ögonen, en folkmassa, som strömmade nedåt gatan, omringande ett föremål, som hade en stark likhet med en bärstol. Icke obenägen att avvända sina tankar från sitt misslyckade företag, gick han åt sidan för att se folkhopen passera förbi, och då han hörde den hurra av hjärtans lust, började han genast (för att en smula friska upp sina livsandar) att av alla krafter instämma i hurraropen.

Mr Grummer gick förbi, och mr Dubbley gick förbi, och bärstolen gick förbi och livvakten av extra konstaplar gick förbi, och Sam instämde ännu alltjämt i mobbens förtjusta hurrarop och svängde sin hatt, som om han befunnit sig på högsta punkten av den vildaste glädje (ehuru han naturligtvis icke hade den ringaste aning om vad som försiggick), då han plötsligt höll upp vid den oväntade synen av mr Winkle och mr Snodgrass.

»Vad står på, go' herrar?» ropade Sam. »Vem är det som de stoppat in i denna skyllerkur i sorgdräkt?»

Båda herrarne svarade på en gång, men deras föst kvävdes av det häftiga larmet.

»Vem är det?» skrek Sam ännu en gång.

Ännu en gång avgavs ett gemensamt svar, och ehuru orden icke kunde höras, såg Sam likväl av de fyra läpparnas rörelser, att de uttalade det magiska ordet Pickwick.

Detta var tillräckligt. I nästa ögonblick hade mr Weller banat sig väg genom folkhopen, hejdat bärarne och ställt sig mitt för den väldige Grummer.

»Tillbaka!» sade Grummer, vars vikt, liksom så många andra människors vikt, hade blivit underbart ökad genom en smula folkgunst.

»Slå ned honom, om han icke går ur vägen!» sade mr Dubbley.

»Jag är er mycket förbunden, gamle herre», svarade Sam, »för att ni fäster avseende på min bekvämlighet, och jag är den andre herrn, som ser ut som om han direkt rymt bort från en jättes karavan, ännu mera förbunden för hans vänliga råd; men jag skulle ändå hellre se, om ni svarade mig på min fråga, i fall det inte gör er för mycket besvär. Hur står det till, sir?» Detta sista yttrande ställdes med en be-