Mr Tupman uttryckte ånyo sin önskan att deltaga i festen; men då han icke läste något bifall i mr Snodgrass' mörknande öga eller i mr Pickwicks tankspridda blick, ägnade han sig med stort intresse åt portvinet och desserten, som just nu sattes fram på bordet. Kyparen avlägsnade sig, och sällskapet lämnades att njuta av de trevliga par timmar som följa efter middagen.
»Ber om ursäkt, sir», sade främlingen. »Buteljen står stilla — låt den gå omkring — medsols — i botten — inga skvättar!»
Därmed tömde han sitt glas, som han fyllt för två minuter sedan, samt slog i ett nytt, med utseendet hos en man som är van därvid.
Vinet gick omkring, och en ny uppsättning rekvirerades. Gästen talade, Pickwickarne lyssnade. Mr Tupman kände sig allt mer och mer fallen för att gå på balen. Mr Pickwicks anlete glödde av ett uttryck av allmän människokärlek. Mr Winkle och mr Snodgrass hade somnat.
»Nu börja de däruppe», sade främlingen, »hör bara på sällskapet — fiolerna stämmas — nu kommer turen till harporna — och nu bär det i väg.»
De olika ljud, som trängde nedför trapporna, förkunnade början av den första kadriljen.
»Ack, vad jag gärna skulle vilja gå dit!» sade mr Tupman ånyo.
»Ja, det skulle jag med», sade främlingen, »fördömd packning — långsamma fartyg — ingenting att taga på mig — retsamt, inte sant?»
Nu var välvilja ett av huvuddragen i den Pickwickska teorien, och ingen var mera utmärkt för det nit, varmed han iakttog en så ädel grundsats än mr Tracy Tupman. Antalet av de i sällskapets handlingar antecknade fall, då denne förträfflige man hänvisade fattiga stackare till de andra medlemmarnas hus för att erhålla avlagda kläder och penningar, är nästan otroligt.
»Det skulle göra mig ett stort nöje, om jag kunde låna er en uppsättning för detta ändamål», sade mr Tracy Tupman; »men ni är tämligen spinkig, och jag —»
»Något fetlagd — fullvuxen Bacchus — avklippt vinlöven — stigit ned från tunnan — dragit korderoj, vasa? — inte dubbel-distillerad, utan dubbel-valkad — ha! ha! ha! — langa hit vinet.
»Jag ämnade anmärka, sir», sade han, »att ehuru mina kläder möjligen vore för stora, skulle min vän Winkles måhända passa er bättre.»
Främlingen tog mr Winkles mått med ögonen, och hans anlete sken av belåtenhet, då han sade:
»Alldeles klippt och skuret!»
Mr Tupman såg sig omkring. Vinet, som utövat ett så sömngivande inflytande på mr Snodgrass och mr Winkle, hade även angripit mr Pickwicks sinnen. Denne gentleman hade så småningom genomgått alla stadier, vilka föregå den letargi, som framkallas av en bättre middag. Han hade undergått de vanliga övergångarna från höjden av glättighet till djupet av melankoli, och från djupet av melankoli tillbaka till höjden av glättighet. Lik en gaslykta ute på gatan, med vinden i röret, hade han för ett ögonblick visat en onaturligt livligt flammande låga och sedan sjunkit så djupt att han knappast mera kunde urskiljas; efter ett kort mellanskov hade han därefter flammat upp igen, för att lysa ett ögonblick, hade sedan fladdrat med en osäker, flämtande låga och så slocknat helt och hållet. Hans huvud hade sjunkit ned mot bröstet, och en oupphörlig snarkning, med då och då ett anfall av kvävning, voro de enda hörbara tecknen till den store mannens närvaro.
»Winkles sängkammare ligger innanför min», sade mr Tapman. »Jag skulle inte kunna göra honom begripligt vad jag ville, om jag väckte honom nu, men jag vet, att han har en helgdagsdräkt i sin nattsäck; och om ni nu begagnade den på balen och toge av er den när vi komma tillbaka, så kunde jag lägga den på sin plats utan att besvära honom med saken.»
»Präktigt!» sade främlingen — »ypperlig plan — fördömt löjlig ställning — fjorton frackar i packlårarna och tvungen att nyttja en annan mans — mycket lyckad idé det här — mycket!»
»Vi måste köpa våra biljetter», sade mr Tupman.
»Inte värt att slå itu en guiné», sade främlingen; »låt oss kasta krona och klave om vem som ska betala för båda. Ni kastar, och jag gissar — kvinna — kvinna — förtjusande kvinna!» och ned kom guldmyntet, med draken (artigt kallad kvinna) överst.
Mr Tupman ringde på klockan, köpte biljetterna och beställde ljus. En fjärdedels timme därefter var främlingen uppsträckt i mr Nathanael Winkles bästa kläder.
Det är en ny frack», sade mr Tupman, då främlingen helt belåten betraktade sig i en toalettspegel. »Den första
