Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


skyddande min till mr Pickwick, som tittade ut genom framfönstret.

Mr Grummer, som var alldeles mållös av förbittring, drog staven med mässingskronan upp ur dess särskilda ficka och svängde den för Sams ögon.

»Åh!» sade Sam. »Den där tingesten är ju riktigt snygg, och isynnerhet kronan, som är ovanligt lik en riktig en.»

»Tillbaka!» ropade den förgrymmade Grummer, och för att giva ännu mera kraft åt denna befallning, stötte han kungavärdighetens mässingsbild in i Sams halsduk med ena handen och grep Sam i kragen med den andra, en artighet, vilken mr Weller besvarade med att i ett nu slå honom till marken sedan han likväl först slagit omkull en av bärarne, för att han skulle få någonting att ligga på.

Antingen nu mr Winkle fick ett tillfälligt anfall av det slags vansinne, som härleder sig från en känsla av liden oförrätt, eller om han hänfördes av denna ytring av mr Wellers tapperhet, är osäkert; men säkert är, att han icke väl såg mr Grummer falla, förrän han gjorde ett förfärligt anfall på en liten gosse, som stod bredvid honom, varefter mr Snodgrass, i en sant kristlig anda och för att icke överrumpla någon, mycket högt förkunnade, att han ämnade börja och med mycken omtanke och överläggning gav sig till att draga av sig sin rock. Han blev nu genast omringad och arresterad, och det är endast den enklaste rättvisa både mot honom och mr Winkle att nämna, att de icke gjorde det ringaste försök att befria varken sig själva eller mr Weller, som efter det kraftigaste motstånd blev övermannad och tagen till fånga. Processionen ordnades åter, bärarne intogo sina platser, och marschen började ännu en gång.

Mr Pickwicks harm under hela detta uppträde var utan gräns. Han kunde jämnt och nätt se Sam slå omkull de extra och fara omkring åt alla håll; men detta var också allt vad han kunde se, emedan dörren till bärstolen icke ville låta öppna sig och jalusierna icke ville gå upp. Slutligen lyckades det honom att med Tupmans tillhjälp lyfta upp taket, och stående på sätet och stödjande sig så gott han kunde, genom att lägga sin hand på nyssnämnde gentlemans axel, började mr Pickwick att hålla ett tal till folket, skildrande det oförsvarliga sätt, varpå han hade blivit behandlad och tagande samtliga närvarande till vittne på att hans betjänt först hade blivit anfallen. Och i denna ordning nådde de borgmästarens hus, bärarne travande, fångarne följande; mr Pickwick deklamerande, mängden hurrande och visslande.



TJUGUFEMTE KAPITLET

SOM BLAND EN MÄNGD UNDERHÅLLANDE ÄMNEN VISAR HURU MAJESTÄTISK OCH OPARTISK MR NUPKINS VAR, OCH HUR MR WELLER SKICKADE MR JOB TROTTERS FJÄDERBOLL LIKA TUNGT TILLBAKA SOM DEN KOM — UTOM ANDRA SAKER, SOM MAN SKALL FINNA PÅ DERAS STÄLLE


Häftig var mr Wellers förbittring medan han bars framåt; talrika voro hänsyftningarna på mr Grummers och hans kamrats personliga yttre och sätt att bete sig, och modigt var det trots han bjöd envar av de sex närvarande gentlemän, över vilka han utgöt sitt missnöje. Mr Snodgrass och mr Winkle lyssnade med dyster vördnad till den ström av vältalighet, som deras chef utsände från bärstolen, och vars snabba lopp alla mr Tupmans enträgna böner att få locket till fortskaffningsmedlet tillslutet icke ett enda ögonblick förmådde hejda. Men mr Wellers vrede lämnade hastigt rum för nyfikenheten, då tåget vek in på samma gård, där han hade råkat den förrymde Job Trotter, och nyfikenheten avlöstes i sin tur av den gladaste överraskning, då den stormäktige Grummer, sedan han befallt bärarne att stanna, med värdiga och viktiga steg närmade sig samma gröna port, genom vilken Job Trotter hade trätt ut, och gjorde ett väldigt ryck i handtaget på klocksträngen, som hängde där bredvid. Ringningen framkallade en särdeles pigg och täck tjänstflicka, vilken, sedan hon slagit ihop händerna av förvåning över arrestanternas upproriska utseende och över mr Pickwicks lidelsefulla språk, kallade på mr Muzzle. Mr Muzzle öppnade den ena inkörsporten för att låta bärstolen, fångarne och de extra konstaplarne slippa in, men slog strax därpå igen den mitt för pöbelhopen, vilken, uppbragt över att bli utestängd och nyfiken att få veta vad som nu skulle följa, gav sina känslor luft genom att i ett par timmars tid dundra på porten och ringa på klockan.

Vid foten av en trappa, som förde upp till husporten, vilken på vardera sidan bevakades av en amerikansk aloë i i en grön balja, stannade bärstolen, och mr Pickwick och hans vänner fördes in i förstugan, varifrån de, sedan de blivit anmälda av Muzzle och inbefallda av mr Nupkins, fördes in-