Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


för denna av allmänanda livade ämbetsmans höga personlighet.

Det var en imponerande scen, väl beräknad att injaga skräck i förbrytares hjärtan och bibringa dem en tydlig föreställning om lagens stränga majestät. Framför en stor bokhylla, i en stor länstol vid ett stort bord och med en stor bok framför sig satt mr Nupkins och bredde ut sig, så att han såg dubbelt så bred ut som någon av dem, huru stora de än kunde vara. Bordet var prytt med stora pappershögar, och ovanom den nedra ändan av detta sågos huvudet och axlarna av mr Jinks, som var ivrigt sysselsatt med att ge sig ett så ivrigt sysselsatt utseende som möjligt. Då samtliga vederbörande hade kommit in, stängde Muzzle omsorgsfullt dörren och ställde sig bakom sin herres stol för att avvakta hans befallningar; mr Nupkins lade sig med vördnadsbjudande högtidlighet tillbaka i sin stol och betraktade forskande sina ofrivilliga gästers anleten.

»Nå, Grummer, vem är denna person?» sade mr Nupkins, pekande på mr Pickwick, vilken såsom ordförande för sina vänner stod med hatten i hand och bugade sig med den största artighet och vördnad.

»Jo, den här är Pickwick, ers nåd», sade Grummer.

»Se så, inte några tocka där fasoner, gamla fyrbåk!» inföll här mr Weller, i det han armbågade sig fram i första ledet. »Ursäkta sir, men er betjänt här i kragstövlarna skulle aldrig kunna förtjäna sin anständiga bärgning som ceremonimästare. Denne här, sir», fortfor mr Weller, i det han sköt Grummer åt sidan, och tilltalade borgmästaren med en intagande förtrolighet, »denne här är mr Pickwick, esquire; denne här är mr Tupman; den där är mr Snodgrass, och den närmast honom på andra sidan är mr Winkle — alla mycket schangtila herrar, sir, vilkas bekantskap det skulle vara er ett stort nöje att få göra; så att ju förr ni dömer edra hantlangare här till trampkvarnen på en månad eller två, ju förr skola vi komma att stå på trevlig fot med varandra. Först affärer och se'n nöjen, som kung Richard den tredje sa', då han stack ihjäl den andra kungen i Towern, innan han kvävde småttingarna.»

Vid slutet av detta tilltal borstade mr Weller sin hatt med högra armbågen och nickade nedlåtande åt Jinks, som med obeskrivlig bävan hade lyssnat till honom ända till slutet

»Vem är den där karlen, Grummer?» sade borgmästaren.

»En riktigt desperat kanalje, ers nåd», svarade Grummer. »Han sökte befria fångarne och överföll konstaplarne; därför arresterade vi honom och togo honom med oss.»

»Däruti gjorde ni rätt», svarade borgmästaren; »han är uppenbarligen en vildsint bov.»

»Han är min betjänt, sir», sade mr Pickwick uppbragt.

»Jaså, så att han är er betjänt?» sade mr Nupkins. »En sammansvärjning för att tillintetgöra rättvisans syftemål och mörda dess tjänare. Pickwicks betjänt. Tag det till protokollet, mr Jinks.»

Mr Jinks gjorde så.

»Vad är ditt namn, karl?» dundrade mr Nupkins.

»Weller», svarade Sam.

»Var bor du?» sade borgmästaren.

»Var jag kan», sade Sam.

»Anteckna det i protokollet, mr Jinks», sade borgmästaren, som var på väg att bli ursinnig.

»Stryk under det», sade Sam.

»Han är en lösdrivare, mr Jinks», sade borgmästaren. »Han är enligt sin egen uppgift en lösdrivare, inte sant, mr Jinks?»

»Jo visst, sir.»

»I sådant fall låter jag arrestera honom — jag låter arrestera honom som sådan», sade mr Nupkins.

»Det här är allt ett bra opartiskt land i fråga om rättvisa», sade Sam. »Det finns inte en domare som inte kör i sten dubbelt så många gånger som han kör andra i fängelse.»

Åt detta utfall brast en extra ut i skratt och sökte därpå att se så övernaturligt högtidlig ut, att borgmästaren genast upptäckte honom.

»Grummer», sade mr Nupkins, rodnande av vrede, »huru vågar ni välja en sådan där oduglig och simpel varelse till extra konstapel?»

»Jag är mycket ledsen, ers nåd», stammade Grummer.

»Mycket ledsen!» sade den ursinnige borgmästaren. »Ni ska komma att ångra denna pliktförsummelse, mr Grummer; det ska statueras ett exempel på er. Tag ifrån den där karlen hans stav. Han är drucken. Ni är drucken, människa!»

»Nej, jag är inte drucken, ers nåd», sade karlen.

»Ni är drucken», ropade borgmästaren. »Huru vågar ni säga, att ni inte är drucken, sir, när jag säger att ni är det? Luktar han inte sprit, Grummer?»